När Nora kom till världen

Noras ankomst var beräknad till den 30/5 2006 men hon låg lugnt kvar i sin gosiga, vattenfyllda säck och inväntade rätt tidpunkt, som visade sig vara den 3/6.

På morgonen fredagen den 2/6 hade jag en liten blödning. Jag kände mig inte orolig utan undrade om det var så här det skulle kännas när "DET" satte igång. Vi åkte in till förlossningen för att kolla att allt var okej.
Väl på förlossningen träffade vi en doktor som kontrollerade att allt var som det skulle, vilket det var. Han ville för säkerhets skull ha mig kvar för observation resten av dagen. Jag kände ingenting som tydde på att bebisen var redo att göra entré under dagen utan minglade omkring på förlossningen med de nyförlösta mammorna och kände mig "som vanligt". Per fick åka hem en sväng till sin kära maskinhall....
När Per kom tillbaka hade det fortfarande inte hänt någonting alls, vi bönade och bad att vi skulle få åka hem och då fick vi det, fast doktorn ville egentligen att vi skulle stanna över natten. Innan vi åkte hem kontrollerade en barnmorska om jag var öppen och det var jag men bara 1,5 cm (själva kollen gjorde grymt ont..och jag insåg kanske lite först då vad som komma skulle i smärtväg).

Vi kom hem kl 20, käkade middag med Peter och Kristina (våra "inneboende") och Kristina och jag tittade på en film. Vid 22.30 kände jag mig lite "konstig" men sa ingenting utan jag sa bara god natt. Jag borstade tänderna och gick och lade mig. Jag han knappt lägga ner huvudet på kudden så kom första värken, 6 minuter senare kom nästa. När Per kom upp meddelade jag honom att "nu händer det grejor.." Kl 00.30 ringde jag förlossningen, värkarna var fortfarande med 6 min mellanrum.
Barnmorskan tyckte att jag skulle stanna hemma så länge jag stod ut och hon rekommenderade att jag skulle ta ett varmt bad. Jag hade inte för avsikt att vanka omkring på sjukhuset i massa timmar utan ville vara hemma så länge som möjligt. Per spolade upp ett bad och jag gjorde mitt bästa för att andas så som jag läst att man skulle göra...för att inte ha tränat något som helst praktiskt tyckte jag att det gick ganska bra. Så fick jag krypa ner i badet och det var fantastiskt skönt. Per gjorde det bästa för att göra det bekvämt för sig på badrummets klinkersgolv med kudde och täcke. Tyvärr, fast så här i efterhand, bra, så räckte inte varmvattnet till mer än en omgång bad. (Hade det räckt till flera hade jag förmodligen fött i badkaret.)

Kl 03.30 stod jag inte ut längre, värkarna kom med 5 min mellanrum och jag ringde åter till förlossningen. "Ok, kom in om du tycker att det känns jobbigt" sa barnmorskan.
Jag fick jobba en stund för att få på mig kläderna för varje värk gjorde så ont och kom så tätt. Tillslut var jag i alla fall klädd. BB-väskan packades in i bilen samt den lilla bilbarnstolen, och så bar det iväg. Per har aldrig kört så sakta till Södertälje (2,5 mil) som han gjorde denna morgon. Han var av någon anledning fortfarande inställd på att vi skulle bli hemskickade igen...

Kl 04.20 parkerade vi bilen och kl 04.25 var vi uppe på förlossningen.
Vi visades in i ett undersökningsrum av en undersköterska. Värkarna kom nu med 4 min mellanrum och jag stod på golvet och vankade av och an, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Undersköterskan insåg att det förloppet nog var ganska långt gånget och sprang efter en barnmorska som kom från en avkopplande "lunch" med en banan i handen. Även hon såg att det inte skulle bli tid för någon undersökning och nu blev det action.

Vi visades in i ett förlossningsrum och jag fick av mig brallorna och lade mig på britsen. *POFF* sa det någon sekund senare och vattnet gick. Sköterskorna började riva i saker och ting runt ikring mig och jag fick tag på lustgasen. Jag var chockad över det snabba förloppet och skrek "Vad ska jag göra??!!". På de förlossningar jag sett på film står det alltid någon pedagogisk liten sköterska vid huvudkudden och talar om för den kämpande mamman att nu ska du andas si och nu ska du krysta så... men här var det ingen som sa något liknande. Jag har aldrig känt mig så panikslagen i hela mitt liv. Saker hände i min kropp utan att jag kunde kontrollera det. Jag fortsatte att vara högljudd och hojtade till Per "vad är det som händer, varför får jag ingen information??!!" Per stod blek i ett hörn och försökte medla vad som hände. "Det går bra" sa barnmorskorna efter ytterligare 3 minuter, nu ser jag huvudet, den har mycket hår", "Va" Skrek jag "är den redan så långt!!!!". 4 krystningar senare var bebisen ute och jag skrek (fortfarande panikslagen).."vad blev det för bebis?!". " Det blev en pojke" sa Per, "Nej, det tror jag väl inte" sa barnmorskan "Det blev en tjej". Klockan var 04.59 och Nora hade anlänt.

När moderkakan anlände och visades upp för oss hojtade jag (hög av lustgas och lycka) "Den ska Per ha till frukost!"