Sydafrika

I februari 2006 fick Per en förfrågan att delta som projektledare vid en tillbyggnad av en massafabrik i Sydafrika. Gravida i 6 månaden med vårt första barn fattade vi beslut att åka, äventyret skulle börja i september samma år. Nora föddes i juni och den 14 september bar det av till Scottburgh, Kwazulu-Natal, South Africa en resa vi inte ångrar och aldrig glömmer. Inläggen nedan läses nedifrån och upp.

Retour au sommaire Året som gått

Torsdagen den 15 november Idag sätter vi oss på planet hem till Sverige igen och imorgon lunch landar vi på Svensk mark. Hur sammanfattar man 14 månader och allt vi varit med om? Man borde väl egentligen sätta sig ner varje år och sammanfatta året som gått men det gör man ju tyvärr inte. För det första: Tack Nora för ditt underbara ressällskap! En liten tjej var du när vi anlände vilket man får påminna sig om när man ser dig idag. Du har varit med oss på alla möjliga strapatser och varit helt enastående tålmodig. Alla dessa tanter och farbröder som har pratat med dig vart vi än har varit. Det blir roligt att berätta för dig var du var med om innan du ens fyllde två år. Om det är möjligt att åka tillbaka hit om 10-12 år så lovar jag att vi ska göra det så att du får se var vi bodde och förhoppningsvis kunna träffa några av dina gamla vänner; Keira, Paton, Grabriella, Kaylynn och Kaylee. Vår mammagrupp (mammorna; Samantha, Leonie, Amanda och Viv) kommer inom kort att splittras totalt då Samantha flyttar med sin familj till Johannesburgh där hennes man jobbar sedan ett halvår tillbaka och Amanda flyttar till Australien dit de fått visum. Många är de som åker härifrån vilket de talas mycket om men många är de också som kommer tillbaka. Samantha är en av dem. Hon och hennes man kom tillbaka för ett år sedan efter 14 år i London. De ansåg att det hemlandet har enorm potential samt att vädret är så mycket bättre än i England att det var värt att komma hem trots alla problem som landet står inför. Amanda ser mer negativt på landets framtid och väljer att flytta till ett land med ungefär samma klimat men utan galler, staket och grindar och där grova våldshandlingar inte är vardagsmat. För det andra: Tack Per för att du hanterat allting så fantastiskt bra. Trots all stress på jobbet har du ändå orkat vara delaktig med familjen och tagit oss med på massor med spännande äventyr. De helger vi suttit hemma är lätträknade. Jag har faktiskt också hanterat denna utflykt ganska bra. Att jag och Isabel fann varandra så tidigt har gjort mycket och att mammagruppen som vi började i en vecka efter

Retour au sommaire Godbitar ända in i mål

Måndagen den 12 november Snart dags för Nora och mig att lämna detta fantastiskt vackra land. Under våra två sista helger har vi klämt in två godbitar till. Förra helgen åkte vi till Umngazi River Bungalows som ligger i nästa provins söderut som heter Eastern Cape. Kuststräckan den ligger längs med kallas för Wild Coast pågrund av att den är Sydafrikas minst exploaterade kustremsa. Vid lunchtid förra fredagen begav vi oss, Lasse och Kaija i sin bil, Per, Nora och jag i vår. Tio mil söder om Scottburgh lämnade vi civilisationen och körde in i Eastern Cape. Vägen var asfalterad och bra, den tog oss inåt landet genom dalar och över kullar innan den vände ner mot havet igen. Vi la märke till att hyddorna och de små tomterna såg renare och snyggare ut än i Kwazulu Natal. I Eastern Cape bor övervägande svarta som tillhör stammen Xhosa medan Kwazulu Natal befolkas av Zulufolket. Jag vet inte vilka kulturella skillnader som finns stammarna emellan men här i EC kändes det som man var mån om att ha det fint omkring sig och att odla lite på sin jordplätt framför hyddan. Ingen ”vit” bebyggelse syntes till. Vi körde igenom tre större samhällen. Det var första fredagen i månaden och lön/pension/bidrag hade just betalats ut, gatorna var smockfulla med folk och på marknaderna var kommersen i full gång. Att stanna och delta kändes inte aktuellt men vi kom väldigt nära eftersom vi inte kunde köra fortare än 0-20 km/h. Fågelvägen ner till Umngazi är säkert inte mer än 15 mil längs med kusten men bilvägen vindlar som sagt genom kullarna i inlandet och vi hade 29 mil att tillryggalägga, resan tog 4½ timme och på slutet så undrade man var sjutton vi var på väg, vägen blev smalare och smalare och ”befolkades” av fler och fler kor som lämnat efter sig högar av koskit. Så, rätt som det var, kom vi till grinden till anläggningen. Flera av mina vänner har varmt rekommenderat stället och förväntningarna var höga. Förväntningar som omedelbart infriades när vi såg detta fantastiskt vackra ställe mitt i ingenstans vid floden Umngazis utlopp i Indiska Oceanen. Det är svårt att beskriva hur vackert och fridfullt stället är men när jag på lördagsmorgonen befann mig i en av Spa-anläggningens hyddor med utsikt över den milsvida, obefolkade, stranden insåg jag att så mycket bättre, vackrare och fridfullare än så här blir det inte. Från anläggningen kunde man åka en kort båttur över floden till den milsvida stranden och när man ville tillbaka slog man i en gong-gong och blev då hämtad igen. Vi gjorde denna utflykt och gick sedan från båtplatsen ca 75 meter över sanddynerna ner till havet. Vattnet var lite väl svalt för att bada men Nora älskar att stå i havsbrynet och få fötterna översköljda av vågorna så det roade vi oss med en god stund innan vi tog båten tillbaka. Vi undrade varför det var så öde på stranden och hittade istället övriga gäster kring poolen vid anläggningen (???). Vi förstod inte riktigt varför de inte besökte stranden istället men de hade förhoppningsvis varit där eller planer på att åka dit en annan dag. Från vårt rum hade vi havsutsikt och varje morgon kunde man se hur ett gäng kor stod på stranden, förmodlingen tillbringade de natten på den uppvärmda sanden och kring 09 begav de sig mot betesmarkerna på andra sidan floden, lite pittoreskt… Duschen på hotellrummet var semi-utomhus och när man stod i den hade man utsikt över stranden, bara en sådan sak. Vår sista utflykt innan hemresan till Sverige gjorde vi denna helg till ett samhälle som heter Southbroom och ligger ca 8 mil söderut längs med kusten. Vi var inbjudna att spendera helgen med en kollega till Per och hans fru i hennes föräldrars sommarhus tillsammans med fyra andra par som vi lärt känna här nere. Vi anlände på lördagseftermiddagen och Per anslöt sig till gubbarna som skulle spela en runda golf. Jag hade tackat nej till golfandet, svingen funkar helt enkelt inte så bra när man har en medicinboll på magen. Huset i sig var stort men inte lyxigt utan bekvämt, det som var riktigt lyxigt var läget. På baksidan gick man över gräsmattan, genom ett buskage och vips så stod man på ännu en fantastik, orörd, strand. Hundrafemtio meter bortanför huset låg en tidvattenpool som var helt perfekt. Alla tidvattenpooler vi tidigare besökt har sett ut som vanliga pooler med kant runt om och jämndjupt vatten, det som var bra med denna var att den var öppen upp mot stranden så att det var sandstrand ner i den och sedan var den skyddad mot havets vågor med en mur runt ytterkanten. Helt perfekt för Nora att kunna stå i strandkanten och leka utan att översköljas av vågor. Vår sista dag på stranden 2007 blev lyckad.

Retour au sommaire Så lite som betyder så mycket

Måndagen den 29 oktober I lördags hade vi lovat att bjuda ut vår städerska, Patricia, och hennes två barn (6 och 10 år gamla) på lunch. De hade aldrig varit på restaurang tidigare. Vi hade bestämt att vi skulle träffas på flygplatsen eftersom det var enklast för henne att ta med dem dit. De bor ”bara” ca 1 timmes promenad därifrån… Självklart skulle vi kunna åkt och hämta dem men det var omöjligt eftersom området de bor i inte är säkert att vistas i speciellt inte om man är vit. Jag hade influensa och kände mig allt annat än pigg men vi ville ändå genomföra lunchen eftersom vi hade lovat dem och de hade sett fram emot att gå ut och äta. Barnen var överlyckliga då de fick välja vad de ville från vuxenmenyn. Den lille sexåringen visste inte hur han skulle hantera maten och spenderade en lång stund med att skyffla den hit och dit på tallriken innan han la ett antal strips i hambugerbrödet och njöt. Tjejen, som var tio, underhöll Nora och var kanske lite väl närgången och kärleksfull stundtals men Nora var tålmodig. När dessertmenyn presenterades och Per frågade om de ville ha glass var lyckan total. Dottern hade sagt till Patricia att ”it was a dream come true” att träffa oss och Nora och att gå på restaurang. Här är hela gänget. Kul att kunna göra något så enkelt som betyder så mycket.

Retour au sommaire Vin, valar och sång

Måndagen den 22 oktober Ännu en gång har vi besökt Kapstaden och även denna gång var vädergudarna med oss. Vi lämnade en regntung himmel i Durban på torsdagsförmiddagen och anlände två timmar senare till en klarblå himmel i Kapstaden. Den här gången var det vindistriktet som skulle avnjutas. Vi mötte våra grannar, Kaija och Lasse, från Sverige på deras B&B. De hade inkvarterat sig en och en halv vecka tidigare och hunnit avverka stora delar av denna vackra stad. På fredagsmorgonen begav vi oss ut ur staden mot de välkända vindistrikten. Jag hade utrustats med en vindistriktskarta med mängder av vingårdar utduttade. Som tur var hade vi fått tips av en vän till Lasse på några gårdar som var specifikt värda ett besök. Vi började på ett ställe som heter Fairview känt för gott vin och goda ostar. Per, Lasse och Kaija körde en vinprovarrunda medan Nora och jag undersökte allt som gick att undersökas i lokalen och på toaletten (som för övrigt hade mycket bra akustik enligt Nora). För R35 fick våra vinprovare prova 8 viner samt ett stort antal ostar. Som väl var spottade de ut vinet efter varje provning annars hade vi inte tagit oss så mycket längre denna dag. På gården fanns ett gettorn som var mycket facinerande, vi lyckades inte riktigt lista ut varför man gjort tornet så här och det fanns ingenstans vi kunde läsa oss till det heller men getterna hade det säkert jättebra i sitt torn. Vidare till nästa ställe där vi endast inhandlade ett par flaskor beryktat gott vin i present till en vän för hela R70 flaskan. Sedan var vi svultna och drog till ett lunchställe som vi fått rekommenderat. Efter lite dragande fram och tillbaka i vagn somnade Nora och vi kunde avnjuta lunchen i lugn och ro. Dagens slutmål var Franschhoek, en liten vacker stad ca 5,5 mil utanför Kapstaden som alla vindistriktsbesökare rekommenderar. Och visst var det vackert, precis som man sagt oss. Husen var kritvita och gatorna förhållandevis rena. Vi inkvaterade oss på Whale Cottage Guest House i ett lugnt kvarter, ett kvarter ovanför huvudgatan. Vi tog en promenad men det var varmt och min stora mage gjorde sig påmind så vi återvände till Guest houset och lät Nora leka vid poolkanten. Vi fick en bunt med menyer att gå igenom inför kvällens middag och bestämde oss för ett ställe som hade en femrätters provmeny för R180. Senare anlände vi till restaurangen och Nora insisterade på att hon skulle ha äpplet som var dekoration på vårat bord och gav inte vika, bestämd liten dam nuförtiden. Jag fick fråga i köket om de hade ett äpple åt henne och när detta äpple väl levererades satt hon sedan nöjd hela kvällen…ibland är det lätt. Någon provmeny blev det inte eftersom vi fortfarande var halvmätta efter lunchen. Anka respektive fläskfilé avnjöts till huvudrätt och chokladomanens dröm respektive grillad melon till efterrätt. Mycket gott och ett väl valt ställe då personalen var trevlig, maten vackert presenterad och musiken diskret, precis som vi ”gamlingar” vill ha det nu för tiden. Lördag morgon efter att ha avnjutit frukosten fortsatte vår färd söderut. Vi stannade till i Stellenbosch som är den ”större” staden i Vindistriktet. Vi hamnade mitt i suvenirmarknaden och prutade så gott vi kunde till oss ytterligare några elefanter i trä och en tavla i glada färger, grabbarna var dock svårprutade. Vi beslutade att vi sett nog av staden och begav oss mot dagens slutmål, Hermanus. Hermanus ligger 1½ timmes bilfärd från Kapstaden, österut, längsmed Indiska Oceanens kust. Här leker ett stort antal valar i september och oktober varje år och det är ett av de få ställena i världen där man kan se valar på nära håll från land. Mycket riktigt när vi kom fram, efter en fantastiskt vacker resa längs med kusten, låg valarna bara och väntade på oss. 50 meter från stranden seglade en gigant förbi men några konster kostade han/hon inte på sig. Längre ut kunde man dock se hur giganternas ryggar och stjärtfenor reste sig över havsytan och hur de ibland reste sig ur vattnet med nosen först och sedan försvann ner igen i en kaskad av vatten. Då och då hörde man även deras sång eka över vattnet. Mäktigt! Vi inkvarterade oss på ett Guest house i en förort (Sandbaai) till Hermanus och här fick vi nästan delta i ett bröllop, vi fick i alla fall bra utsikt över själva vigselcermonin från vår uteplats utanför rummet och Nora blev med på ett bröllopsfoto (hmm..?). På kvällen åt vi åter igen en riktigt god middag. Vi var i princip var själva på restaurangen detta berodde inte på att deras mat eller service hade dåligt rykte utan på att det inte fanns någon TV tillgänglig och att Sydafrika just denna kväll spelade final i Rugby-VM i Frankrike mot England. Sydafrika gick segrande ur matchen, jippi.

Retour au sommaire Strömlöst

Torsdagen den 11 oktober I måndags började man att stänga av strömmen på olika platser ett par timmar i taget eftersom det råder energibrist i Sydafrika. Egentligen ska strömmen bara vara avstängd max 2-2,5 timmar per dag men igår gick den kl 07 och kom inte tillbaka förrän 04.30 i morse. Man har dessutom valt att stänga av de tider man är mest beroende av ström t ex 16-18 när man lagar middag. Jag har gasspis så jag klara mig hyfsat. I förrgår kväll ringlade köerna långa till de take-away ställen som låg i stadsdelar som hade ström. Jag vet inte hur länge detta ska fortgå för informationen har varit i princip obefintlig.

Retour au sommaire On guard

Torsdagen den 11 oktober

För tre veckor sedan skedde ett fruktansvärt mord här i Scottburgh. Det skedde inte i det område som vi bor men därimot i ett område som ligger ungefär fem kilometer härifrån där en av kollegorna till Per bor (bodde, han har åkt hem pga denna händelse). Grannen till Pers kollega sköts till döds i sitt vardagsrum framför ögonen på sina 4 -åriga tvillingsöner, sin fru och sina föräldrar. Tre män hade tagit sig in i huset genom ytterdörren, som stod öppen eftersom pojkarna sprang in och ut och lekte. Männen signalerade till familjen att vara tysta men pojkarna blev förstås rädda och började skrika. Pistolen riktades då mot dem och pappan reagerade genom att tackla ena barnet åt sidan, flera skott avlossades och pappan sköts i huvudet och dog på platsen, även farmodern skadades svårt i armen när hon försökte få undan pistolen. Efter denna händelse har Scottburgh varit i uppror över kriminaliteten. Scottburgh har aldrig tidigare upplevt något liknande och ansetts vara ett mycket lugnt ställe att bo på. Efter denna händelse uppgraderar många säkerheten i sina hus. Som jag tidigare skrivit så har vi en gallergrind, som vi låser varje natt, framför sovrumsdörren samt att vi har larmet påslaget i alla rum utom sovrummet. Nu har vi dessutom en patrullerande vakt i trädgården (!?). Projektet som Per jobbar i har försett oss med en sådan. Han kommer kl 18 och går kl 06, under denna tid patrullerar han i trädgården, stackarn. För min del känns det egentligen lite överdrivet men man kan väl aldrig vara för säker antar jag. Vi ska testa ett tag hur det känns om vi inte känner att det funkar så säger vi upp honom.

Retour au sommaire Soweto Gospel Choir

Måndagen den 1 oktober

I fredags var vi på en fantastisk show med Soweto Gospel Choir i Durban. Vi var sex personer som åkte, Isabel och Alan var med som lokala guider i denna beryktat så farliga stad. Nora fick vara hemma med barnvakten Angela denna kväll. Vi började med att avnjuta en buffé på Durbans lyxigaste hotell, the Royal Hotel. Ofta slås jag av hur ”normala” saker och ting kan vara här nere trots alla problem och allt skit som pågår. Jag påpekade detta för Isabel och hon skrattade och sa att 90% av det som pågår här är ju normalt liv som var som helst annars. Hotellet var riktigt fint med marmorgolv och blänkande trapplejdare. Här mötte vi massor med vackra uppklädda människor påväg ut i durbannatten. Buffén var god och dessertdelen avnjöts 2/3 av måltidens längd:). Ett kvarter från hotellet låg sedan the Playhouse Opera där själva uppträdet skulle vara. Ett kvarter, jag hade aldrig gått ett kvarter i Durban efter mörkrets inbrott (knappas i dagsljus heller) för ett år eller ens ett halvt år sedan. Men med Isabel och Alan kändes det säkert och de försäkrade oss om att inget skulle hända. När vi kom ut på gatan såg där ut som vilken stad som helst på sydliga breddgrader; palmerna växte på rad framför City Hall på andra sidan gatan och luften var ljummen. Gatan var avstängd kvällen till ära för en African Poet evening, det lät dock mer som hög rapmusik än som poesi för oss men poesi kan väl låta på många olika sätt antar jag. Ett kvarter senare med livet i behåll och alla ägodelar intakta slank vi in på Playhouse. Även här såg allt helt normalt ut; värdar som visade oss vilken ingång våra platser låg invid, kön till damtoan som, som vanligt, ringlar lång, människor som tar en kaffe i baren innan showens början. Varför skulle det se annorlunda ut här? Det som var mest annorlunda var att vi vita var i minoritet, max 1/4 av besökarna var vita, vilket senare skulle ge kvällen det lilla extra i form av kulturupplevelse. Showen började prick på utsatt tid kl 20 och vi hade fått platser på bänkrad tre från scenen, grymt. När gruppen introducerades utbrast publiken (ja, i alla fall 3/4 av den) i glädjeyttringar som för en stel svensk inte ens går att tänka sig att utföra utan en 75:a innan för västen. Folk skrek det karakteristiska tjut som låter ungefär som när vi härmar indianer (fast de slår inte med handen framför munnen som vi gör), klappade i händerna och damen bakom oss skrek ”halleljua”. Okej….det här blir intressant tänkte vi. Vi hörde första gången talas om Soweto Gospel Choir när vi flög hem till Sverige i somras. De fanns då med som ett alternativ i listan av artister man kunde avnjuta i hörlurarna från sin flygplansstol. Per och jag flög ju olika flyg men båda två hade fastnat för denna CD när vi kom hem. Musiken är som man tänker sig att den ska vara här nere; röster som förtrollar med sin typiskt afrikanska klang och trummornas rytm som gör att det är svårt att sitta still…även för en stel svensk utan alkoholpåslag. Showen drog igång med underbart gäng på scenen som utstrålade sådan känsla, glädje och värme att man inte kunde annat än att le där i bänkraden. Deras färgglada dräkter och klirrande pärlhalsband gjorde upplevelsen av glädje ännu mer påtaglig. Sångerna sjöngs på Zulu, Xhosa, Engelska och Thembe. Vissa av gruppens sångare verkade mer kända än andra för när de intog scenen så jublade folket extra mycket. Under vissa av de mer rytmiska låtarna exploderade publiken (ja, i alla fall 3/4 av den) i dans, handklapp och glädjerus, det var helt underbart att se. Jag fick vara med på kort med en utav stjärnorna som hade en enastående röst. Får ni chansen att höra/se denna grupp så ta den och släpp loss! Om inte annat så finns både DVD och 3 CD skivor snart på Lilla Lövtorp.

Retour au sommaire Beach hopping

Måndagen den 24 september

Idag är det någon form av helgdag vilket innebär långhelg för Per. Vi passade på att spendera lördag och söndag längre ner på sydkusten. Vi besökte orterna Ramsgate, Southbroom, Marin Beach och Port Edwards samt Wild Coast Casino. Wild Coast Casino ligger på gränsen till Sydafrikas minst exploaterade kustremsa, ”the wild coast”, den delen ska vi kolla in närmare i början av november. I Ramsgate ca 1 timme härifrån startade vi dagen med att besöka ”The Waffle House” gissa vad de serverade? Jorå, våfflor med alla tänkbara ”pålägg”, både söta och matiga. Eftersom det var 10-kaffe undersökte vi den söta delen av menyn. Mycket gott och nöjda och mätta tog vi oss från cafét längs med en lummig stig ner till stranden. Där fick Nora (och hennes mor) bada fötterna en stund. Ramsgatestrand är blåflaggad vilket är en internationell utmärkelse som innebär att stranden är ren, säker och att där finns service i form av kiosk, restaurang, toaletter, omklädningsrum etc. Det var en mycket fin strand men som vanligt gick vågorna ganska höga, vilket vi tycker är lite jobbigt. Vi åkte genom Southbroom bara för att se alla lyxiga villor och en fantastiskt golfbana. I Southbroom har många rika Johannesburgare sommarhus med hööööööga murar och taggtråd som sig bör. Även Southbroom har en fantastisk strand men vi nöjde oss med att se den från bilen. Nästa anhalt var att kolla in vart vi skulle bo och sedan besökte vi den strand som låg en kilometer från vårt Guest House. Denna strand hette Marina Beach, också den blåflaggad. Nu började det bli dags för lunch och på stranden fanns en trevlig restaurang. Nora kunde gå omkring och hälsa på alla gäster, inte en utan ca tio gånger. Hon fick också tillfälle att hälsa på grodan och hans donna. Vi åt en god måltid och paltkoman infann sig som den så ofta gör. Vi åkte tillbaka till Guest houset ”The Howling Owl” och checkade in för att ta en tupplur. Fint ställe var det. Vi var ensamma gäster vilket gjorde att värden och värdinnan passade på att titta ut oss ordentligt när vi tog ner Nora för ett dopp i poolen. De satt på andra sidan poolen och tittade på oss, sa inte så mycket utan tittade mest…hmmmm…get a life. Men stället var trots detta helt okej. Nora tog sig en tupplur innan vi begav oss ut på kvällens aktivitet; Kasino. Tyvärr, eller kanske som tur var (det beror på hur man ser det), så fick inte Nora följa med in på själva Kasinodelen så vi fick hålla till i spelarkaden där vi slösade bort hela R20 på att spela bilspel och skjuta skurkar på TV-monitor. Vi käkade även här en god middag innan vi drog tillbaka till den Hoande Ugglan. På vägen tillbaka körde vi förbi en olycksplats, på vägen låg en person som var övertäckt med en plastsäck och endast en hand stack fram….läskigt. Antingen hade han/hon blivit påkörd när han gått längs med vägen utan reflexer eller så hade han trillat av flaket på den bakki som stod intill, sådana olyckor är mycket vanliga. På vägen hem besökte vi ett kaffeplantage med eget rosteri och ett café. Äntligen fick man en kopp kaffe värd namnet. Vi inhandlade lite nymalet. Jag insåg att min kaffeplanta hemma som kan tyckas lite tanig ibland inte låg så långt efter de som växte på odligarna här. Tyvärr var guidningen inte förrän om några timmar så vi åkte vidare hemåt.

Retour au sommaire Nedladdning pågår…

Måndagen den 24 september

Har anmält mig till en liten distanskurs i Photoshop vilket jag tyckte var en mycket god idé. För att utföra kursen underlättar det rejält om man har tillgång till datorprogrammet Photoshop vilket jag inte trodde skulle vara något problem, jag tror att det är världens vanligaste fotoredigeringsprogram. Jag åkte till det stora shoppingcentrat och frågade runt i alla affärer som hade något med data att göra men ingen hade programmet, i vissa affärer hade man inte ens hört talas om det (!?). En affär hade tillslut senaste versionen men, hrum, då insåg jag att licenskostnaden var något över min budget… ca 7000 rand skulle det gå på. Så då kom jag på idén, vilket läraren på kursen också rekommenderade, att ladda ner en utvärderingsversion av programmet från internet. Denna version skulle vara i 30 dagar och undertiden kan jag se om jag hittar en tidigare version av programmet med en billigare licens. Sagt och gjort, går in på hemsidan för att börja med nedladdningen, hmpf, programmet är på 430MB…med min internetuppkoppling skulle då nedladdningen ta ca 24 timmar vilket förstås inte är rimligt. Jag får den brillianta idén att åka till ett av de två lokala internetcaféerna i Scottburgh. Där måste de ju ha lite speed att komma med tycker man… Jahapp, sätter mig vid datorn där och drar igång bara för att upptäcka att det går ungefär lika sakta där som hemma. Jag vänder mig och frågar ägaren som sitter vid ett skrivbord bakom mig; ”Om jag vill ladda ner ett pgm som är 430 MB stort, vart vänder jag mig då?”, han ler förläget och killen som sitter bredvid skrattar högt. ”Jag kan ladda ner det över natten” säger ägaren. ”Det finns alltså inget ”riktigt” bredband att få tag på häromkring?”, undrar jag. ”Nej” säger han kort och gott. Killen bredvid säger ”jag kom precis tillbaka från Irland så jag vet vad du talar om.”. Okej jag ber ägaren att ladda ner programmet, får hans telefonnr och han mitt och så ska han ringa när det är klart. Jag hör inte av honom nästa dag, dagen därpå ringer jag själv och kollar läget. Han är inte riktigt klar än men tror att han ska vara det nästa dag. Han pausar nedladdningen under dagen när han jobbar och drar igång den på kvällen. Två dagar senare, på fredagen, säger han sig ha laddat ner det men han är inte på kontoret. Han ska lämna en skiva där som jag kan hämta på lördagsmorgonen. Jag anländer på lördagsmorgonen och två killar som ser ut mer som surfare än IT-snubbar letar igenom hela lokalen efter den utlovade CDn utan resultat. Vi ringer ägaren som inte kommer ihåg var han la den (!?) och säger att han kan bränna en ny kopia och så får jag den så fort som möjligt. Idag är det en vecka sedan jag var på cafét och jag har inte sett till något program än, även kursen startade för en vecka sedan…

Retour au sommaire Vinterresumé

Måndagen den 3 september

Inser att det var ett tag sedan jag skrev… Vintern (!?!) är över och i lördags, den första september, firade man ”spring day”, alltså vårens ankomst. Det har varit jättesvårt att vänja sig vid att juni, juli och augusti är vintermånader, den informationen vill liksom inte gå in. En liten resumé över vinterns aktiviteter kommer här. Vi spenderade några veckor i slutet av juni och början av juli med att jaga sardiner (?) utan att lyckas träffa på dem. Varje år finns det i juni eller juli chans att få uppleva ”the Sardin run”. Sardin run infinner sig när havsvattnet når en temperatur på runt 18 grader (det kallaste vattnet blir) och en mängd sardiner kommer in mot grunt vatten för att leka längs den Sydafrikanska östkusten. Stimmen åtföljs av en mängd valar, hajar och fåglar som finner ett ypperligt tillfälle till jakt. På stränder där stimmen dyker upp samlas massor med människor både fiskare och andra som vill uppleva spektaklet. Vattnet kokar av fisk, hajfenor kan ses närmare land än annars, ja, det ska vara ett riktigt skådespel. Fiskare ”nätar” fisken i mängder och fyller korgar på korgar som lastas på pickuper, vart de tar vägen med fångsten har varit lite svårt att få reda på, ingen av dem vi känner verkar veta men ingen tror att fisken äts upp, kanske används den som bete. Varje dag kunde man ringa en ”Sardin hotline” som en av radiokanalerna satt upp tillsammans med Natal Sharksboard (organisation som ser efter hajnäten som finns utanför kusten för att skydda badande människor från hajar). Via denna hotline kunde man få information om sardinernas position just den dagen. OM det var så att sardinerna siktats på ett ställe inte långt från oss hade vi slängt oss i bilen och åkt dit, man vet nämligen aldrig hur lång tid de blir kvar på ett ställe. Men tyvärr skedde inte denna tilldragelse någonstans nära oss i år, sardinerna orkade sig inte upp hela vägen hit. Vi fick rapporter att de var ca 15 mil söder ut vilket är lite långt att köra när man inte vet om de är kvar när man kommer fram. Jaja, man kan inte ha tur jämt. I övrigt har vi tagit det lugnt här nere i vinter. Vädret har varit varmt och fint dagtid och kyligt nattetid det har inte blåst speciellt mycket vilket det ofta gör övriga årstider. Nora och jag har spenderat eftermiddagarna på stranden, ett av de få ställen där man kan känna sig trygg och där Nora kan vandra runt fritt (ja, så länge man har koll på att hon inte bestämmer sig för en simtur). I mitten av juli åkte vi som bekant hem till Sverige och i fredags den 31 augusti var vi tillbaka här igen. Eftersom det är begränsat med helger kvar tills jag och Nora åker hem för gott så gick vi ut hårt med sightseeandet och i söndags besökte vi Durban Botanical Garden. Ett härligt, lugnt ställe mitt i Durban där Nora kunde vandra omkring och titta på blommor, fåglar och djur. Nora och jag var tillbaka på Callanetics idag och damerna förundrades över Noras tillväxt och stadiga gång men även över min ”tillväxt” (min stadiga gång var det ingen som kommenterade) och det var kul att se dem igen. Andra saker som har hänt här när vi varit borta är att grannen, som bor snett över gatan, har varit vänlig nog att hugga ner alla sina höga träd i trädgården vilket innebär att vi nu har tre gånger så mycket havsutsikt som vi hade tidigare, det tackar vi för. Man håller på att renovera ”vårt” lilla köpcentrum och det råder total kaos där, det ska bli intressant att se om de fixar att bli klara till mitten av december när vår lilla stad invaderas av turister igen. Midsommar Måndagen den 25 juni I helgen har vi firat midsommar. Projektets arbetsgivare gick inte riktigt med på att släppa manskapet i fredagseftermiddag för att gå hem och dricka snaps så vi fick hålla våra festligheter på midsommardagen istället. I lördags samlades vi hos Margareta och Kjell som har den bästa trädgården för midsommarfirande. Vi dukade långbord och gjorde i ordning en midsommarstång bestående av palmblad och bouganvillan mm. Margareta hade just återvänt efter ett besök i Sverige och fått med sig lite midsommarproviant hemifrån så vi saknade egentligen ingenting; tre sorters sill, jansson, snaps, ägghalvor, potatis och svensk ost. Vädret var kanon, 26 grader varmt och solen strålade från en klarblå himmel (hmmm…hur var vädret hos er nu igen på midsommarafton;)…). För ett par månader sedan träffade jag och Elisabeth en herre på en lunchrestaurang. Han kom fram och presenterade sig och tyckte att det var så kul att höra någon prata svenska. Själv var han född i Piteå men hade kommit hit med sina föräldrar som var missionärer för 54 år sedan. Han var nu gift med en sydafrikanska. Han bad oss bjuda in honom om vi hade några svenska sammankomster, han tog gärna med sin fiol och underhöll en stund. Sagt och gjort när det är midsommar måste man ju ha en fiolspelare på plats så jag bjöd in honom och hans fru till festen. De blev mer än överlyckliga och när, speciellt han, såg buffén med svensk midsommarmat blev han alldeles lyrisk. Han hade fiolen med sig precis som han lovat och spelade ett par trudilutter, det blev pricken över i:et på vår midsommarfest. Självklart dansade vi kring midsommarstången också, åtta vuxna och Nora tog mod till sig medan de fyra övriga barnen och fem vuxna tittade på.

Retour au sommaire Mauritius

Torsdagen den 21 juni

Ja, vi har haft lite hemlängtan men den börjar klinga av, förmodligen för att nedräkningen till vårt Sverigebesök har börjat. Jag och Nora åker den 19 juli och Per den 27 juli så ska vi vara hemma i 5 veckor respektive 3 veckor. När farmor åkte för två veckor sedan var vi riktigt sugna på att hänga med. När man hör hur ni där hemma sitter ute i den ljumna, ljusa sommarkvällen och grillar då vill man sätta sig på nästa plan hem (men å andra sidan när ni gick runt i lovikavantar där hemma i januari satt vi på verandan och delade på en flaska Rosé så då var känslorna de omvända). Här är det vinter, det blir mörkt vid 5 på kvällen och det är kyligt på nätterna, runt 15 grader. Eftersom vi inte har någon centralvärme så har vi ungefär samma temperatur ute som inne. I Johannesburgh är det ännu kallare, runt nollan. De som kommer hit därifrån stuttar omkring på stranden i shorts och bikini medan en annan drar fleesetröjan hårdare om sig. Vi tog oss ett litet break förra veckan och åkte till Mauritius, 4 timmars flygning härifrån. Det var skönt med ett miljöombyte även om egentligen bara bytte stränderna här mot andra stränder. Vi bodde på ett bra, nyrenoverat hotell på nordvästra delen av ön. Norra delen är den del som är mest exploaterad och det var påtagligt, hus överallt, folk överallt, båtar överallt. Vädret var okej man kan inte förvänta sig annat när det är vinter och lågsäsong (det finns väl en anledning till att det är just lågsäsong…). Vi fick i alla fall ett antal soltimmar på stranden och vi såg 4 fina solnedgångar, något som man aldrig får se här på Afrikas östkust. En katamarantur ut till en ö hann vi också med. Tyvärr blåste det denna dag så att snorklingen som var planerad inte gick att genomföra. Det var synd för det hade nog varit riktigt häftigt. Om man satt i båten och slängde en brödkant över relingen var genast massor med färgglada fiskar framme och högg efter den. Nora sov gott av vågornas gungande både på dit och på hemresan. Både Per och jag njöt av att vara till havs.

Retour au sommaire Strejk

Torsdagen den 14 juni

Sedan den 1 juni strejkar i princip alla statsanställda inom skola och vård. Man har lagt ett bud om löneförhöjning på 12% men arbetsgivaren går endast med på 7,2%. Själva strejkandet har på vissa ställen gått rätt så våldsamt till. Vi har hört om skolor som var öppna som vanligt men dit facket kom och handgripligen slängde ut lärare och elever, på en del ställen användes till och med tårgas (!). De offentliga sjukhusen är stängda och människor får inte vård, den privata vården tar hand om så många de kan men kan inte fylla behovet. Vi får väl se hur det slutar. Kyla och snö Onsdagen den 23 maj En kallfront har attackerat Kwazulu-Natal med temperaturer ner mot nollan i vissa delar. Här där vi bor stannar väl termometern runt 10 grader på natten och orkar sig inte upp längre än till 18 grader på dagen. Det är ovanligt att det är så här kallt vid den här tiden. Det har till och med snöat uppe i de norra delarna av provisen och igår bad man via radion alla som skulle upp och titta på snön att ta det försiktigt för vägarna var blöta och hala på sina ställen. Låter konstig att folk åker milvis för att ”titta på snö” men flertalet här har aldrig sett denna vackra substans. Det hade varit kul att vara där och titta på dem som tittade på snön. Affärerna har sedan läge varit fyllda av vintriga kläder vilket har känts jättelöjligt när det varit 27 grader varmt ute, men i eftermiddag får jag nog ändå åka och inhandla någon fleecetröja och vinterpyjamas till Nora… Om det är kallt ute nu så är det inget mot vad det är inomhus i ett oisolerat stenhus. På natten får man klä på sig flanellpyjamasen innan man snabbt dyker ner under täcket. Vid sådana här köldknäppar är bränder vanliga i kåkstäderna som ligger längs vägen mot Durban. Människor tänder brasor för att försöka hålla värmen i skjulen. Man ägnar en tanke åt stackarna innanför plåtväggarna när man åker förbi och är glad att man bor i ett stenhus om än oisolerat. Onsdagen den 23 maj En kallfront har attackerat Kwazulu-Natal med temperaturer ner mot nollan i vissa delar. Här där vi bor stannar väl termometern runt 10 grader på natten och orkar sig inte upp längre än till 18 grader på dagen. Det är ovanligt att det är så här kallt vid den här tiden. Det har till och med snöat uppe i de norra delarna av provisen och igår bad man via radion alla som skulle upp och titta på snön att ta det försiktigt för vägarna var blöta och hala på sina ställen. Låter konstig att folk åker milvis för att ”titta på snö” men flertalet här har aldrig sett denna vackra substans. Det hade varit kul att vara där och titta på dem som tittade på snön. Affärerna har sedan läge varit fyllda av vintriga kläder vilket har känts jättelöjligt när det varit 27 grader varmt ute, men i eftermiddag får jag nog ändå åka och inhandla någon fleecetröja och vinterpyjamas till Nora… Om det är kallt ute nu så är det inget mot vad det är inomhus i ett oisolerat stenhus. På natten får man klä på sig flanellpyjamasen innan man snabbt dyker ner under täcket. Vid sådana här köldknäppar är bränder vanliga i

Retour au sommaire Tystnaden

Tisdagen den 15 maj I lördags lämnade brorsönerna oss för att besöka paradisöarna Seyshellerna innan de for hem till Sillhövda by igen. Helt otroligt vad tyst det blev här. Nora har varit inne i deras rum och kollat flera gånger, vart tog de vägen? Livet återgår nu till det normala i en vecka innan vi hälsar farmor välkommen till sydligare breddgrader. Det är helt otroligt vad tre veckor går fort, först gick vi här och väntade på att de skulle komma och jag oroade mig för att vädret skulle vara kass under deras vistelse, så mötte vi dem på flygplatsen och vips så hade de åkt igen. Vi fick i alla fall tre härliga veckor, trots olyckshändelsen i början. Det finns så otroligt mycket att se här så det är inga problem att sysselsätta varken gammal eller ung. Något som slår en på varje ställe man kommer till är hur vackert allting är gjort, det är aldrig så att man slagit upp ett betongkomplex i all hast (om man inte åker till de större orterna; Durban eller Amanzimtoti) utan ofta så är det små hemtrevliga ställen med pitoreska vasstak och vackra trädgårdar man kommer till. Jag hoppas verkligen att Sydafrikas utveckling fortsätter åt rätt håll så att flera kan komma hit och njuta av allt vackert som finns här.

Här kommer ett potpurri av bilder på hur här ser ut: Morgonpromenad i Scottburgh, Valley of 1000 hills, Simma, någon?, vårt bostadsområde från utsiktspunkt, grannens hibiskus, Midlandsområdet, Oribi Gorge (ravin), Hotell i Hluhluwe (game reserv), mer vackra blommor i grannskapet, blommor som doftar tvål, vy över en gata i området där vi bor .

Retour au sommaire Kapis!

Måndagen den 7 maj Om du bara ska åka till en stad i livet, välj Kapstaden! Om du lyckas tajma att komma dit när det är 29 grader varmt, strålande sol och alldeles vindstilla så kommer du att vilja flytta dit utan närmare betänketid. Vi hade en fantastisk helg i denna stad torsdag till söndag. Med den varma Indiska Oceanen på ena sidan och kyliga Atlanten på den andra har staden dubbel karaktär, både den av varm paraply-drinksstad och den av irish-coffee-mysstad. Eftersom vädret var fantastiskt när vi landade i torsdags bestämde vi oss för att göra resan upp på Table Mountain det första vi gjorde. Man vet aldrig när vädret svänger och bordsduken (the table cloth) läggs på, alltså de moln som ofta skymmer sikten från berget ned över staden och haven. Efter en stärkande lunch tog vi linbanan upp till toppen (plattån) 1020 meter upp. Linbanekorgen skruvades samtidigt som den åkte upp så alla fick skåda utsikten vart man än var placerad i korgen. Där uppe blev vi glatt överraskade att allting var så lättillgängligt och så vackert iordningställt. Det fanns ett antal gångstigar som var enkla att följa även med barnvagn. Man kunde gå runt hela plattån och se ned över staden och över båda haven. Extratröjorna som vi packat med oss förblev undanpackade eftersom det även på denna höjd var varmt och vindstilla. Vi spenderade ca 1½ timme med att titta på allt här uppe innan vi tog linbanan ner igen. Väl nere väntade ”vår” taxichaufför, Harold, på oss. Honom hade vi raggat upp utanför hotellet och förhandlat ett bra pris med. Harold tillhör den ”färgade” befolkningen, alltså inte svart, inte vit, inte indier utan en blandning. Denna ”indelning” av folk sitter kvar 13 år efter apartheids fall. Harold var uppvuxen i District six, ett område centralt i Kapstaden där svarta, indier och färgade levde i harmoni och där det bland annat fanns ett antal häftiga jazzklubbar. I slutet av 70-talet bestämde dock apartheidregeringen att området skulle rivas för att göra plats för lyxvillor. 1981 blev Harolds familj vräkt och de kunde bara se på när bulldozers mejade ner deras hus. Idag finns den kyrka där Harold gifte sig kvar samt en skolbyggnad i övrigt är området fortfarande outvecklat på grund av diverse tvister samt apartheids fall 1994. Familjerna som bodde i District six splittrades över hela Kapstadenområdet och ett helt, fungerande, samhälle slogs sönder. Den första kvällen tog vi en promenad runt kvarteret. Ja, du läste rätt, här går det att promenera utan direkt risk för livhanken…vilket i princip är omöjligt i Durban. Vi frågade både Harold och i receptionen innan vi gav oss ut; ”is it really safe to walk?”, ”Yes, this is Cape Town you know!” fick vi till svar. I Kapstaden har man insett vikten av turism och gör allt man kan för att turister ska känna sig säkra. Man har satt upp övervakningskameror i vart och vartannat gathörn samt att det står säkerhetsvakter utplacerade för att öka känslan av säkerhet. På fredagen hade vi stämt träff med Harold utanför hotellet för att göra en tur ut till Godahoppsudden. När vi kom ut från hotellet var han upptagen med kortspel och vi fick vänta tills omgången var slut och han hade vunnit R100. Varje gång vi kom ut från hotellet stod det ett gäng taxichaffisar och spelade kort på någons bagagelucka. Vi begav oss av i Harolds minibuss, tyvärr fick vi acceptera att det inte fanns några säkerhetsbälten men Noras stol gick i alla fall att få fast hjälpligt. Vi började med Hout Bay, en liten fiskeort på västkusten vid Atlantens strand. Här bestämde vi oss för att åka ut med en båt och titta på ett gäng sälar som var upptagna med att sola på en klippa. Båtfärden blev inte så uppskattad av brorsönerna på grund av vågorna och båtens lutning i vågsvallet, men Nora har inte förstått att detta kan kännas läskigt än så hon var nöjd. 45 minuter senare var vi tillbaka i hamn igen och alla var åter glada. Så vidare ut mot Cape Point, vi var tvugna att göra ett fotostopp när vi kom på motsvarande sida med utsikt över Hout Bay. Vi blev också tvugna att stanna på McDonalds vid ett köpcenter eftersom det sög i kaffe/glass-tarmen…Harold hade tänkt att vi skulle kunna hålla oss 5 timmar (!) utan mat men jag tror inte ens han, som nog så här i efterhand var en halvgangster, hade velat tas med oss då utan gjorde bäst i att stanna minibussen. In i minibussen och iväg igen. Efter en stund var vi tvungna att stanna och kolla in ett gäng babianer som höll till intill vägen. Babianerna är stora och har varit ett problem kring Cape Point då de blivit extremt närgångna för turisterna. Visst det kan ju vara exotiskt att komma nära djuren men när de anfaller för att ta en väska och kolla om där finns någon mat eller öppnar bildörren och kliver in, då är det inte kul längre. Idag har man flyttat massor med babianer till andra reservat samt att det går vakter kring parkeringen som kör bort eventuella inkräktare. Nu var vi redo för Cape Point. För att ta sig upp behövde man denna gång åka rälsbuss. Även här var allting snyggt och smidigt arrangerat även om man fick gå trappor den sista biten upp till utsiktspunkten. Fantastiskt vacker utsikt även här och kamerorna rasslade! Sista anhalten på utflykten var Simon’s Town på östkusten vid Indiska Oceanen. På en strand som kallas för Boulders Beach har ett gäng pingviner bestämt sig för att sätta bo. 20 pingviner anlände 1983 och ingen vet vad det är som gjorde att de valde just den stranden och varför de stannande men idag bor här fler än 2000 st. Grannarna i lyxvillorna runt omkring är inte helt nöjda med att ”deras” strand nu skärmats av och inte är tillgänglig för andra än betalande turister och söta små pingviner. Lördagen spenderade vi inne i Kapstaden. Först gick vi runt på Greenmarket Square där man säljer afrikanst handverk. Vi handlade suvenirer i mängder och prutade så gott vi kunde. Martin tog med sig grabbarna och besökte en brandstation centralt i staden. Standarden var mycket lägre än i Sverige och de var kraftigt underbemannade. Sedan gick vi från hotellet ner till V&A Waterfront ett område i hamnen med köpcentra, resturanger, hotell och underhållning. Där hade vi att göra resten av dagen. Tyvär slutade resan lite smolkigt då vår lilla kamera som vi använt hela dagen i Kapstaden kom bort, antingen var det en ficktjuv som tog den när vi var på väg till taxin på kvällen eller så tappade vi den i taxin. Eftersom vi inte tog numret på taxibilen var chansen obefintlig att vi skulle hitta igen den men vi bad Harold hålla öronen öppna. Alla utsiktsbilderna fanns tack och lov kvar i den systemkameran och även näthinnan är full med vackra minnesbilder från denna underbara stad.

Retour au sommaire Second blood

Tisdagen den 1 maj Brorsönernas vistelse började väl inte alldeles lysande. Första dagen på stranden tappade Victor balansen när en våg sköljde upp på de klippor där han jagade krabbor. Klipporna är vassa och ett fem cm långt sår skars upp på skenbenet samt att han fick ett stort skrapsår vid revbenen på vänster sida. Iväg i ilfart till akuten där doktorn sydde med sex stygn och badförbud utfärdades i en veckas tid(!). Vi lyckades dock få tiden att gå utan bad och igår togs hälften av stygnen (kroppens läkeförmåga är fenomenal!) och badförbudet hävdes. Idag har vi varit på två stränder (ja, vi har ju lite att ta igen) och badat i vågorna. Bland annat var vi vid en strand som har en stor tidvattenpool. Där kan man stå vid kanten och bli översköljd av vågorna när de bryter utan att det är någon som helst fara för livhanken, jätteroligt. I kväll somnar vi ovaggade. I helgen bär det av till Kapstaden, spännande!

Retour au sommaire Elephant song

Måndagen den 30 april Hemma igen efter en långhelg i Zululand. Denna gången besökte vi platser mer planerat och mer enligt kartan än sist. Med Victor (8) och Elias (5½) var förväntningarna extra höga. Vi började i St Lucia där vi tog en tur på sjön för att se flodhästar och krokodiler. Turen gjorde oss inte besvikna och den nyinköpta kikaren användes flitigt även om avståndet till djuren var ca 25 meter från båten. Vi fick också se att mynningen mellan sjön och havet hade öppnats efter tidvattenvågen för första gången på 5 år. Detta gör att havsbor som räkor och vissa fiskar nu kan komma in i sjön och använda den som en skyddad barnkammare igen vilket i framtiden kommer att ha en positiv påverkan på livet i havet utanför kusten. Det var soligt och vaaaarmt eftersom vi styrt kosan norrut (!?) från Scottburgh. När vi kikat klart på flodisarna begav vi oss mot det ställe där vi bokat rum för natten men innan vi anlände dit gjorde vi ett besök på en farm för vilda, utrotningshotade kattdjur. Det var matningsdags och vi fick höra lite om varje djur och varje djurs nivå av utrotning. Vi fick träffa lynxen, den afrikanska vildkatten, geoparden och ett annat kattdjur som jag inte kommer ihåg namnet på. Man fick även följa med in i burarna och träffa katterna utan stängsel emellan. Nora och jag nöjde oss med att se på utanför stängslets säkerhet men Victor och Elias fick träffa vildkatt och lynx. När Per skulle vara modig och gå in med andra modiga till geoparden så sa geoparden ifrån att det inte var läge för besök och de fick vända och gå ut igen…kanske lika bra det, vi vill ju inte förlora familjeförsörjaren Nora och jag. Men Per kan i alla fall skryta med att han varit inne i geopardhägnet och vänt. I lördags var det dags att besöka Hluhluwe-Imfolozi Safaripark igen. Vi hade bokat in familjen Hansson på en safaritur med guide och riktig safaribil medan familjen Sjöbom sniket följde efter i Corollan…nja, sanningen var den att Nora inte fick åka med i safaribilen. Guiden satte av i en väldans fart och Per och jag hängde på. Han rusade förbi zebror och giraffer och vi i den efterföljande bilen undrade vad sjutton han höll på med. Nej, säg inte att de fått en nonchalant guide som inte bryr sig om gästernas upplevelse sa vi högt till varandra i bilen. Efter ett par minuter förstod vi dock vart han hade varit på väg när vi ånyo stod öga mot öga med en elefantflock. Efteråt berättade Martin att guiden redan vid grinden hade pekat mot en av kullarna och sagt ”Elephants!”. Ett mycket vaket öga. Även denna gång var vi först på plats, safaribilen framför oss och bakom oss började det fylla på med bilar. Förra gången vi stötte på dem kände jag mig inte alls orolig men denna gång rusade adrenalinet i min kropp. Vi var väääääldigt små där i Corollan. Matriarken indikerade att hon tyckte att safaribilen skulle flytta sig och de var tvugna att backa, vilket då medgav en dominoeffekt bakåt, men bakomvarande bilar var inte så snabba som jag önskat och vi kände oss lite fångna där i ledet. Per ville ta detta tillfälle i akt att ta foton (!) på den gigantiska elefanten men jag ansåg att det inte var läge för det (ganska starkt uttrykte jag detta medan svetten fuktade mina handflator). Nora snarkade i baksätet. Slutligen tog matriarken sin flock över vägen med Martin & Co på första parkett, jag kan meddela att de var mer än nöjda. Detta blev helt klart resans höjdpunkt. Nästa punkt på programmet var Shakaland. Här har man byggt upp en Zuluby som den traditionellt ser ut med runda vackra hyddor. Vi fick delta i en guidad tur som började halv fem dag ett och avslutades med Zuludans den kvällen för att sedan fortsätta med ytterligare guidning dagen efter. Vi fick se hur öl bryggs på zuluvis, hur kvinnorna bär krus på huvudet, hur pilspetsar smides av glödhett järn och hur man kastar sitt spjut för att döda en elefant (denna information skulle vi haft en dag tidigare). Zuludansen var otroligt häftig med dans till trummor och stämsång. Shaka var den kung som förenade zulufolket från en mängd små stammar till ett enat folk någon gång i mitten på 1800-talet. Han var också den som förde befälet över den zuluarmé som besegrade britterna i slaget vid Isabowana 1879. Vi har en CD-bok i bilen som beskriver hur detta gick till och historien berättas med sådan inlevelse (av historikern David Rattery) att det nästan innebär en trafikfara att lyssna på den. Supernöjda var vi när vi vände tillbaka mot Scottburgh på söndagen, en resa som gick över de rullande gröna sockerfältsbeklädda kullarna.

Retour au sommaire Filharmoni

Måndagen den 16 april I går kväll var vi på konsert här i Scottburgh. På det som kallas för Scottburgh Country Club skulle Kwazulu-Natal Philharmonical Orchestra spela, inträdet var gratis och man uppmuntrades att ta med picknic och komma hela familjen. Vädret var perfekt! En strålande sol lyste från en klarblå himmel och nu tänker ni kanske att det alltid är så här, att det skulle vara lättare att planera en utomhusaktivitet här nere än hemma i Sverige. Då kan jag berätta att vädret kan vara minst lika lynnigt här som i Svedala enda skillanden är att det aldrig blir riktigt kallt; men det kan blåsa, regna och åska som jag berättat tidigare. I går var dock vädret perfekt och klockan tre började folket strömma till. Konserten skulle börja klockan fem. Jag och Nora var på plats tidigt (som vanligt) och fick bra platser som jag sedan fick försvara i en halvtimme innan Per dök upp och hjälpte mig innan resten av gänget (Isabel, Alan, Malin och Kristina) kom. Framåt halv fem var hela gräsplanen i princip full med folk. Det som vi registrerade, som säkert inte sydafrikanerna tänkte på, var att det var en slående vit sammankomst (och då pratar jag inte om alkoholkonsumtion, även om den var moderat). Jag tror vi såg två indiska familjer men jag såg inte en enda svart, så segregerat är det alltså fortfarande. Den här gången handlade det inte om att man inte skulle ha råd att gå även om man hade varit en svart låginkomsttagare. Klockan fem började konserten mycket punktligt. En tenor deltog i ett par nummer och en sopran sjöng två sånger, det var så vackert. Vid klockan sex var det paus, då tog Per med Nora hem och jag stannade för att njuta av andra hälften. Under andra hälften gjorde tvåan i förra årets sydafrikanska Idol-variant, Melanie Low, entré. Tyvärr passade hon inte riktigt in i programmet men betedde sig som det var hennes show. Hon körde en låt för barnen som i och för sig var kul att se. Hon samlade alla barnen kring scenen och sjöng en sång som i versen var lågmäld, då skulle alla barnen sitta och stillsamt gunga till musiken, i refrängen exploderade musiken och alla barnen skulle då hoppa upp och dansade loss. Det är så fantastiskt roligt och se barn som bara släpper allt och dansar järnet. Jag längtar tills Nora kan vara med och stuffa och ge mig en ursäkt att också dansa loss utan hämningar. Filharmoni råder även med min internetåtkomst. Lika oförklarligt som kopplingen till Lovtorp.se försvann lika oförklarligt började den fungera igen förra veckan.

Retour au sommaire Vilse i Zululand

Tisdagen den 3 april I helgen gjorde vi ett nytt besök i Dakensberg, denna gång tillsammans med farfar och Yvonne. Vi lämnade ett regntungt Scottburgh på fredagsmorgonen och när vi kört 15 av de 30 mil vi skulle köra kändes det som molnen låg två meter över backen och vi började fundera på om det var idé att åka upp över huvudtaget. Vi ringde upp och kollade med hotellet hur väderläget var där och en käck receptionist svarade att det hade klarnat upp och var ca 26 grader… Perfekt, tänkte vi och fortsatte vår resa. Rätt var det var när vi kommit över kullarna en bit efter halvvägs så började det klarna upp. När vi kom fram var det fortfarande molnigt men solen sken igen på sina ställen och gav hopp om livet. Vi hade bokat rum på Champange sports resort i Centrala delen av berget. På anläggningen finns tennisbanor, pooler och en golfbana och hit åker folk (främst) från Johannesburg för att koppla av från stadens stress. Farfar, Yvonne och Per hade packat golfklubborna och såg fram emot att spela på en av Sydafrikas 20 bästa banor (en golfrunda som Per sedermera gick segrande ur och som motsvarade alla förväntningar vad det gäller kvalitet och skönhet).

På en sådan här resort bor man bekvämt och i priset ingår frukost- och middagsbuffé. Frukostbuffén, speciellt, innehåller allt du kan tänka dig äta till frukost (och lite till). Man funderar på vad de svarta som jobbar i personalen (och förmodligen kommer från enkla förhållanden) tänker om alla vita (många riktigt överviktiga) som kommer dit och goffar i sig all denna mat. På söndagen vände vi hemåt men ville på hemresan besöka ett område här i Kwazulu-Natal som kallas för Battlefields. Det var här som många av de större kringen mellan Engelsmän och Boer (Holländska emigranter) och mellan Engelsmän och Zulukrigare och mellan Boer och Zulukrigare gick av stapeln under 1800-talet. Området har med andra ord en blodig historia, en historia som i slutändan fick det Engelska Imperiet att krackelera en gång för alla. Mer om detta en annan gång.

Vi hittade till Dundee, en liten stad med 29 000 invånare med ett museum som omfattar områdets kolutvinning och krigshistoria. Själva staden såg rätt så häftig ut, som en modern vildavästernstad. När vi var klara på museet bestämde vi oss för att ta inlandsvägen (R33) istället för att köra ut till den hetsiga motorvägen. Det började med att vi inte hittade någon skylt mot R33 inne i Dundee utan vi tog istället en annan väg ut. Enligt kartboken (Road Atlas of South Africa) kunde vi dock svänga första vänster från den väg vi nu tagit för att slutligen komma över till R33, lätt som en plätt. Hmmm, det visade sig dock att första vänster i verkligenheten inte fanns med på kartan, men eftersom vi litade på kartan tog vi första vänster in på en grusväg i bra kondition. Vi körde en bra bit, över uttorkade flodfåror och längs med uttorkade odlingar innan vi slutligen kom fram till en Zulufarm där nyfikna farmare kikade fram bakom gardinerna. Eftersom läget är som det är mellan svarta och vita här nere så kändes det inte helt avslappnat, vi vände försynt bilarna och drog snabbt tillbaka samma väg som vi kommit… Okej, så om inte första vänster fungerar så borde det vara andra vänster då då!.. Sagt och gjort andra vägen till vänster. Nu var vi fulla av tillförsikt att vi hamnat rätt…plötsligt kom vi fram till en by fast det inte borde ligga en by där vi borde varit, den skulle ligga på en avtagsväg som vi aldrig tyckte att vi tog fast det var ganska uppenbart att vi tagit den avtagsvägen ändå. Zulubyarna är inte direkt utmärkta med ”Hej och välkommen till XXX” och det tog en stund innan vi hittad en affär som hade byns namn i sig, som i sin tur stämde med namnet på en av byarna kartan. Nu kändes det hela ommöjligt ännu mer obekvämt.

Folk gick i strida strömmar längs med gatan, många uppklädda efter dagens kyrkobesök, vi bara väntade på att djungeltrumman skulle gå och att man skulle placera ut en vägspärr i andra delen av byn för att stoppa oss och ta allt vi ägde och hade. Tyvärr är det den känslan man får här, jag skulle verkligen önska att man inte kände så utan kunde stanna på ett, till synes, enkelt Zulucafé längs med vägen och möta folket där. Men det vågar man inte trots att 95% av befolkningen där förmodligen är precis lika goda som 95% av befolkningen överallt annars. Stressen över att inte riktigt veta var vi var var påtaglig och vägar gick till höger och vänster medan det på kartan bara fanns en väg som skulle ta oss i en loop till R33. Vi kunde inget annat göra än att hålla oss på den väg som verkade störst och hoppas på att den gick på rätt håll. Klockan gick och på vägar som R33 vill man inte köra i mörker då vi visste att den skulle föra med sig potthål, flockar av kor och getter. Till slut hittade vi ut på R33. Min trovärdighet som kartläsare var i botten (men det var faktiskt kartans fel) och det var inte förren jag satsade Lilla Lövtorp på att vi nu var rätt som Per återfick förtroendet för mina kartläsartalanger igen. Till syvene och sist var vi glada att vi hade kört vilse för vi fick se en hel del som vi hade missat annars. Även om man stundtals kunde tro det var det inte Nora som varken körde eller läste kartan.

Retour au sommaire Prinsen

Torsdagen den 29 Mars Nora har hittat sin prins och innan vi vet ordet av flyttar de in på sitt eget Lilla Lövtorp.

Retour au sommaire Tidvatten

Tisdagen den 20 Mars Som ni kanske har hört så ligger solen, månen och jorden just nu i linje med varandra. Detta fenomen sker ca vart 18 år och det har stor påverkan på tidvattnet. I går natt kombinerades det extremt höga tidvattnet med starka vindar och den värsta stormen på 20 år drog över kusten. I förrgår satt vi på en restaurang nere vid havet och avnjöt en lunch efter att ha gått 9 hål på den närbelägna golfbanan. Dagen efter var vägen till restaurangen bortspolad på flera ställen. Ett par restauranger nere vid strandkanten i Durban var också drabbade, en person har avlidigt sedan den spolades ut till havs, ett antal personer fick evakueras via helikopter från ett strandnära hotell i Durban. Allt detta hände i förrgår natt och kulmen väntades inte nås förren igår kl 16 då det högsta flod-nivån väntades. Paniken spreds i Durban och på radion försökte man lugna folk. Ryktena gick och folk ringde till radiostationen och undrade om de skulle stänga ner sin verksamhet och skicka hem personalen på grund av det som komma skulle. Radioreportrarna försökte gång på gång lugna folk och säga att så länge man höll sig undan från stränderna så skulle det inte vara någon fara.

Så vad gjorde då folk (inklusive undertecknad) i går kl 16?… Vi var på stranden, så klart, detta spektakel kunde man ju inte missa. Till saken hör att Scottburgh beach ligger på en sluttning ner mot havet så det var absolut ingen fara, vi kunde lugnt luta oss tillbaka och se på när vågorna slog sönder kanten på tidvattenpoolen och spolade ner räcket i havet. Naturens krafter är mäktiga och visst går tankarna till Tsunamin för drygt 2 år sedan. Jag tror dock inte att vågorna i går eftermiddag blev riktigt så dramatiska som man varnat för, det verkar som det var värre natten innan då man inte utfärdat någon varning. Jag pratade med min städerska Patricia och än en gång fick jag ett helt annat synsätt på saker och ting. Enligt henne var det (på fullaste allvar) ett odjur som smitit ur havets djup och orsakat detta kaos. Nu är alltså detta odjur löst vilket hon skakade oroat på huvudet åt…vi får väl se vad det innebär.

Retour au sommaire Internetbekymmer

Jag har för närvarande problem att lägga ut uppdateringar på siten men återkommer så snart jag löst detta. Senaste uppdateringarna har jag fått hjälp att lägga ut. Brrr, lite kylslaget Måndagen den 5 mars Februari var, precis som alla varnat oss för, rysligt varmt. Man ojade sig för att gå mellan affären och bilen eller huset och bilen. AC:n gick för fullt i sovrum och vardagsrum. Nora svettades så det pärlade sig på näsan. På radio och TV varnade man för att gå ut mer än absolut nödvändigt och vädjade till folk att dricka mycket vatten. Vi hade som mest 32 grader varmt samt att man här ska lägga på ett antal ”discomfort”-grader, oftast åtta stycken på grund av fuktigheten. Alltså hade vi ca 40 grader varmt i tre veckors tid.

Havet var varmt, vi släpade oss till stranden en söndag för tre veckor sedan och kastade oss i havet bara för att upptäcka att det knappt svalkade, men det var barnsligt roligt att leka i vågorna. Poolen höll ca 33 grader och det kändes mer som att lägga sig i ett badkar än i en svalkande pool. Nu har vädret slagit om och vi har ”bara” 27 grader, fuktigheten har minskat och man kan vara ute igen. Det känns faktiskt nästan svalt, konstigt hur man acklimatiserar sig, hemma i Sverige hade 27 grader känts mycket varmare. På kvällarna går temperaturen ner till ruggiga 21 grader och nu sitter vi på vår veranda med vår nyinköpta vinkylare och huttrar (!?). Alla infödda är eniga om att mars till maj är de bästa månaderna, lagom varmt, lagom vind från havet, ja, allt är helt enkelt lagom.

Det har blåst i en veckas tid, vi har fått resterna efter den cyklon som slog sönder en mängd byar längs Mosambiqs kust för en och en halv vecka sedan. Förra helgen var jag med tjejerna på den strand som ligger närmast oss i det angränsande samhället Park Raynie. Denna strand besöks främst av indier och svarta men vi tänkte att vi skulle bryta mönstret och ta oss ett dopp. Jag har sällan känt mig så vit som jag gjorde där, inte bara beroende på att mitt pigment inte medger någon vidare solbränna utan för att vi helt enkelt tillhör den vita populationen. Man undrar hur/om de andra som var där reagerade på att vi kom, det var ingen som gjorde eller sa något men ändå känner man sig utsatt på något konstigt sätt. Vågorna gick höga (även det pga cyklonen) och slog över kanten till tidvattenpoolen, barnen tjöt av skratt när de slogs omkull av vågornas kraft och man kände hur det sög i benen när vattnet gick tillbaka, dock var det ingen fara för ens säkerhet så länge man höll sig vid tidvattenpoolen. Hade man gått vid sidan av hade man förmodligen kunnat slukats av vågorna. Idag är havet lugnare och man säger att det kommer att lugna ner sig ytterligare.

Retour au sommaire Kom igen allesammans!

Nora på callenetics.

Retour au sommaire Vidgade vyer

Måndag den 26 februari Tillbaka efter en fantastisk helg i bergen. Det var länge sedan vi var på utflykt så i helgen bestämde vi oss för att lämna vågornas svall vid kusten och dra upp till Drakensberg. Drakensberg är indelat i tre delar, södra Drakensberg där Sani Pass ligger som vi redan klarat av. Central Drakensberg och Northern Drakensberg där det finns en mängd aktiviteter och ett par hotell som ligger långt uppe i bergsmassivet. Eftersom vi var sena att boka fanns det inte så mycket att välja på men jag fick napp på Cathedral Peak Hotel, en resort som ligger i Centrala delen av bergen. Efter min golflektion i lördagsmorse (ja, den ville jag inte missa, vill ju komma ut på touren så snart som möjligt och börja hova in miljoner) packade vi oss iväg. 30 mil skulle avklaras, de mesta av dem gick längs motorvägen endast de sista sex milen på mindre vägar upp till bergen. Där vi bland annat såg barn som badade i en ström flod samtidigt som de kvinnorna tvättade veckans tvätt vid stenarna i kanten. Jag tyckte det var jättepinsamt att kort, tänk om någon skulle stanna och ta en bild av dig när du hänger tvätt, hur exotiskt är det?

Nora sov ca 1 timme av hela resan men det gick ändå ganska bra när mamma satt hos henne i baksätet och larvade sig. Vi anlände till hotellet kl 15. Omgivet av berg mitt i ingenstans hade någon byggt en fantastik hotellanläggning, med bergen som kuliss i bakgrunden. Det var mulet när vi kom fram och inte långt därefter började det åska och regna. Japp, tänkte vi just vår tur, nu kommer vi att få spendera hela helgen på hotellrummet. Anslagstavlorna dignade av reklam för olika aktiviteter man kunde ge sig ut på; fiske, hikar av olika längd och svårighetsgrad, helikoptertur, picknik, forsränning mm. Men denna eftermiddag fick vi spendera på hotellet. Vi utforskade hotellet och Nora roade sig med att charma gäster i hotellbaren så tiden gick ganska snabbt innan det var läggdags för lilltjejen. Hon somnade utan problem efter sin sedvanliga flaska välling och högläsning ur boken ”Djurens ungar”. De rutinerade föräldrarna hade redan testat så att bebismonitorn fungerade mellan rummet och hotellrestaurangen och kort efter Noras insomnande gick vi och åt den inkluderade middagen.

Middagen hade lite ”finlandsfärja” över sig, en gigantisk matsal och ett gigantiskt buffébord väntade oss. Efterrättsbuffén var helt strålande, och jag erkänner att jag sparade mig lite inför den. Mätta och belåtna hittade vi ett schackspel i trädgården med stora pjäser som räckte oss till knäna. Jag utmanade Per i ett parti och ca 1½ timme senare gick jag segrande från ”bordet”. Det tog 33 år innan jag tog min första schackseger men tillslut kom den! I söndags morse såg vädret inte så där lysande ut heller men vi försökte hålla humöret uppe och tog oss an den dignande frukostbuffén, här fanns verkligen allt representerat.

Vi bestämde oss för att göra en liten hike och kollade med receptionen om det fanns någon enkel variant för oss ovana. Det gjorde det, en 40 minuters vandring tur och retur till en forelldamm. Vi lånade en ryggsäck avsedd att bära barn i till Nora och gav oss iväg med vägbeskrivning i högsta hugg. Undan för undan som vi gick klarnade himlen upp och tillslut var vädret lysande och ganska mycket varmare igen. Vandringen gick en bit upp för berget där vi hade utsikt över en forelldamm full av foreller som hela tiden slog vid ytan. Per var sugen att springa tillbaka och hämta fiskeutrustningen. Vi följde stigen ner för berget för att runda sjön och hamnade då i ett fält med högt gräs på varje sida den smala stigen. Rätt var det är såg Per en orm ringla framför fötterna på sig och då gick pulsen upp något men vi var tvugna att fortsätta om vi inte ville gå uppför berget tillbaka igen. Så vi traskade vidare med lite extra tunga steg för att skrämma eventuella andra ringlande fulingar. Tillslut nådde vi en grusväg och då kändes det lite säkrare igen. Vi passerade forelldammen och kom fram till en asfaltsväg som tog oss tillbaka till hotellet utan problem. ”40 minuters” promenade tog väl ca 1½ timme med alla fotostopp och vi kom lagom tillbaka till kaffet som stod framdukat på terassen.

Nu var vädret strålande och som vi satt där och tittade ut över bergstopparna sa Per; ”Det vore coolt att flyga helikopter”. ”Jo, men vad göra med Nora” sa jag. ”Hon kan väl hänga med” tyckte pappan… ”Vi kan ju ringa och kolla vad det kostar och om det är möjligt att ha med en liten tjej” sa jag. Sagt och gjort. Ett telefonsamtal senare hade jag fått reda på kostnaden samt att det inte alls var något problem att ta med Nora samt att det fanns en ledig tid kl 12.30 (klockan var nu ca 11.15). Vi gör det!

Det pirrade lite i magen när beslutet var taget och bokningen gjord. Jag har alltid velat flyga helikopter och varför inte passa på i denna miljö? Kl 12.15 anlände vi till helikopterplattan och fick kort instruktion om hur vi skulle borda. Nora blev lite rädd för helikoptern när den landade på plattan men när den väl stod där var det okej. Vi bordade och fick på oss lurar med microfon. Nora vägrade ha sina så jag höll för hennes små öron istället. Det blev en fantastisk färd, så vackert, så vackert, så vackert (obs! tre bilder). Det är en otroligt häftig känsla när helikoptern kommer över ett krön och bergen stupar ner på andra sidan.

Vi anlände till marken glada att vi hade tagit chansen att göra denna tur i en sådan underbar miljö. Per avslutade vårt besök i Drakensberg med ett dopp i en smal, ström, flod som flöt nedanför hotellet (varför bada i hotellpoolen när man kan få the real thing?). Nora och jag nöjde oss med att kyla av fötterna.

Retour au sommaire Besök från andra sidan

Måndag den 12 februari Idag på förmiddagen satt det en grön liten krabat på diskbänken när jag kom hem. Den var inte så liten förresten ca 6 cm lång och den hade ett förhållandevis stort huvud. Den följde mig med blicken. Till saken hör att jag inte gillar småkryp…alls! Jag blev därmed lite rädd för denna gynnare men samtidigt nyfiken på vad det var.

Självklart var jag tvungen att fånga den på bild och hämtade kameran. Eftersom jag inte visste om den tänkte attackera mig genom att hoppa på mig eller flyga på mig så kröp jag diskret ned under kanten på köksbänken och lirkade upp kameran över kanten. Nu stod kameran mellan mig och inkräktaren som en säkerhetsbarriär och jag vågade sticka upp näsan för att sikta på den med linsen. I samma ögonblick som jag sitter där hukandes bakom kanten kommer min städerska in och börjar gapskratta. Jag ler ursäktande..ehh..Patricia, what is that?

Hon skrattar och förklarar att det är ett djur som anses lyckobringande och att man brukar säga att det är någon som kommer tillbaka från andra sidan för att se till så att man har det bra. Hon stod bara 10 cm från den utan att verka rädd. Does it bite?.. frågade jag. Hon skrattade; Nej, den bits inte… Does it jump or fly?..Den både flyger och hoppar. Eftersom jag ändå inte var helt bekväm med dess närvaro höll jag mig på avstånd och lät zoomningen på kameran göra jobbet. Ja, här är den i alla fall ”besökaren från andra sidan”.

Retour au sommaire Rapport from the man

Söndagen den 11 februari Så har jag (Per) äntligen tagit upp golfandet igen, det var 6 år sedan sist….jag kan väl summera premiären med att säga att klubborna står nog ganska bra i garderoben! Anyway, green feen är billig, 70 Rand på den lokala banan, hålen är (känns i alla fall) toklånga, de flesta hålen går i skrå och ruffen suger klubban så in i h, så jag får väl trösta mig med att det är svårspelat.

I veckan hade en av mina kollegor lämnat ett litet fönster på glänt i sin lägenhet, i Sydafrika är inte det bra för då kan man få påhälsning. Denna gång var det ett gäng apor som hade tagit sig in och festat på bröd och bajsat på golvet, rätt kul för oss andra faktiskt. Igårkväll var vi på brai hos Mats och Ann (kollega) när ett otroligt åskoväder bröt ut och det blixtrade hela tiden. Vi satt ute under verandataket när blixten slog ned i närmaste grannens hus, den följde elledningarna och hundradelen senare small det så att det slog lock för öronen, coolt (tyckte jag), Nora sov utan att bry sig, Maggan var inte fullt lika förtjust. Strömmen kom tillbaka ett par timmar senare.

Idag regnar det och är svinkallt (20 grader). PGA min otålighet var jag nog för ivrig med att tillsätta soda asch för att höja PH-värdet i poolen, nu kämpar jag med att ta ned värdet i stället…. På jobbet rullar det på, ett ”historical moment” i projektet var för två veckor sedan när den första mekaniska installationen påbörjades, min area är först ut, så det var där det skedde!! Detta innebär för mig en ökad närvaro på site (jag behöver alltså ta mig ut ur min vanliga lilla kontorsbarack) för att styra och övervaka leverantörer/entreprenörer och annat löst folk. Det företag som bygger pannan har anlitat en lokal entreprenör för stålkonstruktionen.

Framstegen så långt följer inte tidplanen. Pannleverantören skyller på diverse hinder som försenade byggare etc. vilket gör att vi redan börjar gå i strid med kontraktsfrågor, jag har tvingat fram action planer etc. DVS inte olikt andra genomförandeprojekt. Hursomhaver är det kul och spännande att kunna se och ta på grejjorna man tidigare diskuterat över ritningar. I övrig håller vi på att upphandla, reducerstationer, rör, ventiler, rörentreprenörer etc. samt resten av pinalerna i min area som inte redan är köpta plus att vi lägger sista handen på designen av turbin och reducerstation-installationen.

Retour au sommaire Nyheter

Måndag 29 januari Ända sedan vi kom har jag läst dagstidningen. Jag köper en tidning som heter Mercury som täcker Durbanområdet, jag antar att man skulle kunna motsvara den vid DN eller Sydsvenskan. Det är otroligt intressant att följa med i händelseutvecklingen här nere. Sydafrika är ett land som verkligen har allt och då menar jag allt (!), från problematiken med HIV och AIDS till korruptionsskandaler bland högt uppsatta politker, till framgångssagor där svarta tjejer från ”mitt-i-ingenstans” får möjlighet att gå på Oprah Winfreys High School (som just nu byggs utanför Johannesburg). Det jag läste om mest första tiden var alla hemskheter som händer här. Jag var besatt av kriminaliteten och såg framför mig hur svarta män kom hoppandes över staketet för att råna mig och Nora. Sedan pratade jag av mig hos Isabel som sa att jag inte fick tänka på sådant för då skulle jag åka hem som ett nervvrak. Men man får inte vara naiv utan vara på sin vakt när man är ute.

Ja, Sydafrika är ett land men extremt hög kriminalitet det är bara att konstatera. Men så på senare tid har jag även börjat läsa om allt det positiva som händer här. Läste till exempel en väldigt positiv artikel i söndagens tidning av en framtidsforskare. Han skriver att Sydafrika nu tar över USAs epitet ”land of opportunities”. Att man 2014 bör ha fått kontroll på kriminaliteten och AIDS, och att klassresan för många svarta, färgade och indier nu går snabbt uppåt. Mycket handlar om fotbolls-VM 2010. Hur man ska kunna genomföra ett säkert evenemang för alla 1000-tals besökare, hur man ska hinna klart med de stadions som man nu påbörjar byggnationen av mm. Lokalbefolkningen är irriterad över att man pratar om att lösa kriminaliteten med anledning av 2010 och inte med anledning av och till fördel för alla som bor och lever i landet. Successionsfrågan inom ANC är också ett hett ämne.

Den förra presidentkandidaten och tillika dåvarande vice ordföranden i ANC, Jacob Zuma, har blivit av med sin post efter det att han anklagats för korruption och för våldtäkt. Våldtäkten utförde han på grund av att tjejen var klädd i kort kjol och därmed ”bad om det”. Att hon var HIV positiv gav honom tillfälle att bevisa sin tes att HIV inte smittar på det sätt som hela den medicinska forskningen har bevisat utan att det bara var att duscha av sig efteråt… Om har nu är smittad förtäljer inte historien. Han lyckades på något vis (undra hur?) klara sig från korruptionsanklagelserna, men den person som han anklagades ha skumma affärer ihop med åkte dit. Zuma anses av den svarta, lågutbildade, populationen på landsbygden vara en hjälte, en RIKTIG man.

De vita som jag pratar med är oroliga för att folket på landsbygdens röster skulle kunna väga så tungt att han blir president, om han nu får ställa upp och kandidera det vill säga. Det finns ett par andra kandidater där en Tokyo Sexwale är den som verkar mest vettig, en affärsman med, vad jag förstår, sunda idéer för Sydafrikas framtid. I december 2007 väljs en ny ANC-ledare och i januari 2008 är det allmänna val här i landet. Ska bli spännande att följa. Det som är slående när man läser tidningen är att det ofta står om vilka problem kriminalitet och korruption innebär, hur gemene man (ur alla grupper) skriker efter lösningar, men att det väldigt sällan står om några strategier för hur man ska komma tillrätta med saker som HIV, AIDS, kriminalitet och korruption. Sällan hör man något från regeringen eller andra företrädare.

Retour au sommaire Åskar på besök

Måndag den 15 januari Kl 23.30 i natt vaknade vi av att rummet tändes upp och sedan en knall så hög och kraftfull att man höll på att hoppa ur sängen. Jag har aldrig varit med om ett liknande åskväder. Blixt och knall på varandra hela tiden i ca 25 minuter. Jag försökte öppna upp gardinerna och kolla på skådespelet men bländades av blixtarnas elaka ljus. Knallarna var så höga att det nästan gjorde ont i öronen, spänningen riktigt kändes i luften. Nora vaknade men skrek inte utan låg och vände och vred på sig. Larmet gick och efter 20 minuter kom säkerhetsvakten från larmfirman och ringde på porttelefonen och kollade att allt var okej. Strömmen gick vilket innebar att AC:n inte fungerade resten av natten och det blev snabbt varmt. kl 01 hade både vi och vädret lugnat ner sig men fortfarande ingen ström och därmed inget larm på denna natt. Men vi somnade om och vaknade med alla våra tillhörigheter intakta.

Retour au sommaire Kemi på hög nivå

Söndag den 14 januari Poolen har varit som ett bubblande laboratorium de senaste dagarna för Per har nämligen varit framme och lekt kemist. Vi tog ett vattenprov i början av veckan som analyserades på massabruket där Per jobbar och visade sig ha ett PH-värde på endast 3, ett bra värde för en pool är någonstans kring 7,4. Vattnet har smakat lite syrligt men ingen har reagerat fysiskt på något sätt på kvaliteten, inte ens vår lilla tjej.

Nu bestämde sig dock Per för att få upp kvaliteten på vattnet till perfektion. Som i ett slag förvandlades Lilla Lövtorps välkända Kaminman till sin Sydafrikanska tvilling; ”the Pool guy” och han gick in för uppgiften till 100%. Den lokala butiken länsades på poolprodukter och sedan funderades och exprimenterades det halva fredagen på poolkanten med ett litet testkit droppandes vätskor i små burkar. I lördags när vi vaknade och tittade ut såg det allt annat än muntert ut. Vattnet var grumligt och hade till och med lite läskigt skum på ytan, men ”the Pool guy” var positiv. Efter ytterligare ett par timmar till på poolkanten glimmar vattnet kristallklart och PH-värdet är uppe i korrekt nivå, Pers ryggtavla glimmar även den, i rött.

I lördags åkte vi på en dagstur till en närliggande game reserve (Tala) där det fanns noshörningar, flodhästar, bufflar, gnuer, giraffer etc. Per bevisade att vägar avsedda endast för 4×4 bilar är fjask, funkar bra även med framhjulsdriven rental car. Det kändes verkligen som vildmark trots att parken ligger endast 45 minuter från Durban. Tyvärr lös noshörningarna med sin frånvaro men Nora har skrämt sin första Gnu. Vi stannade och rullade ner fönstret framför en flock Gnuer på ca 10 djur. Nora skrek av förtjusning där hon stod i fönstrets öppning och tittade på dem vilket fick dem att rusa bort genom snåren, så var det med det.

På tal om Nora och spaning så har hon spanat in sin första surfare, hmmm. Det kryllar av den sorten här, en del ser ut som att de borde ha gjort sitt för ca 20 år sedan men ändå lyckats övervintra men så finns det förstås en massa yngre parvlar med alla rätta detaljer som håller traditionen och schablonen vid liv. Vi satt på stranden i dag på eftermiddagen och tog det lugnt en stund. Nora petar på sina tår, klättrar på mamma, klättrar på pappa, petar på gräs etc, ja, sådant som man gör när man är 7 månader. Det var massor med folk på stranden. Så kommer det upp en kille för trappen framför oss, han är i 14 års åldern och har långt blött hår, han är vältränad och han bär en surfingbräda under armen. Nora stannar upp i sin lek och följer grabben med blicken hela vägen över gräsmattan tills han försvinner… Jorå, det ska börjas i tid.

Vi har verkligen fått smak på Rosévin här nere. Det är verkligen somrigt att dela en flaska iskall rosé på verandan när det är 27 grader och klockan är åtta på kvällen (till musik av syrsor och hav, I know rub it in…), det har verkligen blivit vår favvoplats den senaste tiden. Nä, nu får ni ursäkta nu måste vi gå och ta ett kvällsdopp i den 32-gradiga poolen.

Retour au sommaire Hemma fast borta igen

Söndag 7 januari Det var riktigt varmt när vi anlände till vårt hus i går 22 timmar efter det att vi lämnade Lilla Lövtorp. 5 minuter efter det att vi parkerat bilen på uppfarten låg vi i poolen alla tre. Tyvärr svalkade detta bad föga eftersom pooltemperaturen var 32 grader men det var skönt ändå. Den ljumna kvällen spenderade vi på verandan och tänkte på er där hemma i kalla Sverige. Idag har det varit svalare och det har regnat hela dagen, inte så kul för Per som börjar jobba imorgon igen.

Resan gick på det hela taget bra. Som vanligt blev det tidspress i Johannesburg. Passkontrollen tog tid även denna gång och vi svor över ineffektiviteten, hur lång tid kan det ta att kolla ett pass? Vagnarna var dessutom slut vid bagagebandet och vi blev tvugna att vänta, 49 kg resväska är inget man kastar över axeln och knatar iväg med direkt. Vi hann till gaten med 5 minuters marginal. Nora klarade resan bra och var cool som vanligt. Hon flirtade friskt med paret i sätet på andra sidan gången vilket de inte hade något emot. Varje gång hon såg sin egen reflektion i TV-monitorn på sätet framför levererade hon ett rejält glädetjut, något som jag tycker att vi alla borde göra när vi ser oss själva i spegeln, testa får du se, det piggar upp, jag lovar. Det var trist att lämna Lilla Lövtorp efter en mysig julhelg men det kändes bättre att komma hit den här gången än första gången vi kom. Då visste vi inte vad som väntade men den här gången har vi lite mera koll, det känns mer hemma nu även om det fortfarande är borta. Vi hämtade en ny bil på biluthyrningen vid flygplatsen. Denna bil startas inte med nyckel utan genom att man sätter i ett kort och trycker på en startknapp, väldigt ”techi”.

Idag har vi återsett Isabel och Alan som har sina söner på besök. Som så många andra (vita) ungdomar har de lämnat Sydafrika för att utbilda sig och arbeta utomlands, Andrew bor i USA och Robert i England. I Sydafrika råder även omvänd rasism där de svarta, som kvoterats in på höga positioner i samhället, håller de sina om ryggen och där svågerpolitik är vanligt och vita har helt enkelt svårt för att ta sig in på arbetsmarknaden. I tidningen kan man läsa om oron för det kompetensbortfall som detta innebär för landet men på kort sikt har man ingen lösning på problemet.

Retour au sommaire Bombay, Calcutta och välgörenhet

Onsdag 13 december Innan jag åkte hit skojade vi och sa att jag kommer att bli en sådan där lyxhemmafru som fixar naglarna och jobbar för välgörenhet. Då var det bara ett skämt. I förmiddags var vi och besökte ett barnhem där Rotary sponsrar renoveringen av ett av sovrummen. Isabels man, Alan, är ordförande i Rotary och jag och Elisabeth har hjälpt Isabel att sy gardiner till det nya rummet. För att ta sig till barnhemmet måste man köra en bit in i landet genom en liten stad som heter Umzinto. I Umzinto bor det främst Indier. Gatorna myllrade av folk och det kändes som vi hamnat något helt annanstans än i världen.

Vi körde ut ur staden och upp på en kulle längs en slingrande väg. På toppen ligger ett Katolskt nunnekloster och barnhemmet som nunnorna sköter. Idag var första gången jag var med dit. Jag har inte velat ta dit Nora tidigare ifall där skulle finnas massa elaka basiller bland barnen. Nu är dock barnen hemma hos släktingar över julen så det kändes okej att följa med. Vi mötes av en entusiastisk nunna av japanskt ursprung. Hon visade oss till rummet som håller på att renoveras. Ett enkelt rum på 6×6 meter som var utrymmt men där man, i den slitna mattan, kunde se märken efter 13 sängar. Sängarna stod för tillfället staplade utanför rummet. Enkla stålsängar med fjäderbottnar på vilka det låg bättre begagnade skumgummimadrasser. Rummet hade målats ljust gult och efter att ha sett övriga 2, orenoverade, sovrum, kunde jag snabbt konstatera att det blivit stor skillnad. I helgen ska gardinstänger skruvas upp och våra fina gardiner hängas.

Elisabeth och jag planerar att be Pers och Göstas projektmedlemmar att hjälpa till och sponsra en takfläkt för det stod högt på önskelistan. Det skulle vara kul att vara där och se barnens ansikten när de ser sitt ”nya” rum efter nyår. I huset fanns 4 toaletter (på 56 barn) och 12 duschar, två speglar och ett stort gäng sängar. Någon hade varit där och lämnat ett 20-tal nallar inför jul, i övrigt fanns det inte så mycket mer. Man blir ödmjuk inför nunnornas godhet och den enkelhet de och dessa barn lever i. Vi träffade också en liten, krum, 84 år gammal nunna som kommit dit från Irland för 60 år sedan. Jag har aldrig tidigare träffat en människa som utstrålar en sådan godhet och ett sådant lugn. Och här sitter jag med mina välmanikyrerade naglar och har precis allt jag behöver..och lite till.

Retour au sommaire Väder och vind

Söndagen 3 december Ikväll har vi suttit ute och avnjutit en braijad måltid vid poolen det har varit en ljummen och helt fantastisk kväll. Vi antog nog att vi skulle kunna sitta ute varje kväll och njuta av ljumna sommarkvällar och tänka på mörker och kyla hemma i Svedala, men så har det inte varit förren nu. Det har regnat var och varannan kväll och om det inte har gjort det så har det åtminstonde bjudits på en rejäl storm så palmbladen yrt eller ett häftigt åskväder där blixt och knall inte ger varandra utrymme utan pratar i munnen på varandra. Det gäller att plocka in alla lösa pinaler varje kväll för annars får man dyka efter dem i poolen på morgonen, häromdagen låg t ex parasollet och tog sig ett svalkande dopp.

Men att vädret har växlat gör oss absolut ingenting, snarare tvärt om, det är skönt. Idag fick vi en föraning om hur det kunde ha varit och hur det förmodligen kommer att bli i januari-februari, som är de varmaste månaderna här. Vädret såg inte så lysande ut i morse så vi begav oss ut på en biltur. Innan vi hann fram till vår destination skingrades molnen och solen tittade fram. I bilen har vi så klart AC vilket gör att man inte har en aning om vad tempen är utanför dörren. När vi nådde vårt mål och steg ur bilen fick vi en värmechock, det var säkert 32 grader, solen gassade och luften stod helt stilla. Vi hade lämnat kusten och åkt en bit in i landet vilket gjorde att vår sedvanliga bris från Indiska Oceanen inte var tillgänglig och genast saknade vi den.

Efter en kort fika i skuggan på ett supervackert ställe där ståtliga rosor växte i mängder återvände vi till bilen och spenderade sedan resten av förmiddagen i vår AC-berikade oas. Bland annat körde vi vilse och åkte i en loop runt runt. När vi körde genom samma korsning femtioelfte gången, trots att vi svängt åt olika håll varje gång vi kommit till den, beslutad vi oss för att ta en genväg (som det såg ut på den turistkarta vi fått). Till slut var vi helt snurriga och visste inte vart vi kommit ifrån eller vart vi skulle men när vi testat varenda väg i hela området hittade vi till sist ut, hungriga som lejon (som vi säger här i Sydafrika). Som tur var körde vi vilse i ett av de rikaste områdena i Durbans omnejd så risken att bli skjuten, hijackad eller rånad var marginell vilket gjorde att stämningen i bilen trots allt var ganska uppsluppen.

Väl hemma igen firade vi Noras 6 månders dag med ett svalkande dopp i den 29 gradiga poolen och njöt av brisen från havet.

Retour au sommaire Tomten

Onsdag 29 november Idag har Nora haft sin första interaktion med jultomten. Vi hade julavslutning på mammagruppen och alla hade köpt en present för 50 spänn som tomten skulle dela ut. Jag hade sytt varsin tomteluva till alla små (4 st) vilket alla tyckte var jätteroligt och sött. Hon som leder gruppen hade lejt sin man att agera tomte och han kom in i en sådan där lite halvfånig tomtedress och ett lösskägg bestående av en triangelformad pälsbit som man klippt ett hål i för munnen… Med andra ord den Sydafrikanska tomten skiljer sig inte nämnvärt från den Svenska. Det första barnet han hälsar på är Nora som brister ut i ett gapskrik vid åsynen av denna lustiga varelse och stortjuter vid mammas axel. Tomten går vidare till Jerard (kille, 14 veckor) som lägger upp värsta leendet. Nästa unge på tur; Gabriella (5½ månad) även hon strålar med ett stort leende, och så tillslut Kaylin (tjej, 6½ månad) som viftar med händerna i full entusiasm så att tomten håller på att bli av med skägget. Nora gråter fortfarande….

Så är det dags för fotografering och jag ber ledaren vara snabb med kameran eftersom jag anar att Nora inte kommer att le sitt allra vackraste leende. Jag föser ner Nora i tomtens knä, skyndar mig ur bild, Nora tittar med stora ögon upp på tomten och 3, 2, 1, uahhhhhh…

Retour au sommaire Strålande jul

Fredag 24 november Gästerna har lämnat oss efter 13 lagom hektiska semesterdagar. Rickard och Camilla fick agera försökskaniner för Maggas-Reselederi AB. Jorå, man jag ju gått Turisthotell. Vi har sett allt från hästar, jag förstås inte vilka hästar som helst utan flodhästar, till mörkaste Durban city…fast den trippen stod gästerna helt själva för eftersom de missade en avfart på motorvägen. Downtown Durban åker man nämligen som vit inte frivilligt om man inte vet vad man ska, men de klarade denna lilla omväg galant och har därmed sett långt mycket mer än oss av det här landet.

Det känns otroligt skumt att det snart är jul och jag får påminna mig varje dag om att det är slutet av november. Idag strålar solen från en klarblå himmel, det blåser en lätt bris och är ca 30 grader varmt. I affärerna är julpyntet sedan länge uppsatt och ur högtalarna strömmar julmusiken och det känns bara så FEL. Det finns absolut inget mysigt över julen här nere. Nej, jag längtar verkligen hem till mörker och kyla (obs: inte ironi) och chansen till snö. Jag kommer förmodligen att längta tillbaka till sommar och sol när julen väl är över men på jul ska det vara Sverige-väder!

Här sprejar man fönsterrutorna med snösprej, det finns ju även hemma, och det ser helt, totalt, löjligt ut. 30 grader varmt ute och snö på fönstrena?!?!? Julförberedelserna är i full gång men man gör bara så mycket man orkar i värmen. På juldagen äter man ofta en kall buffé och hänger vid poolen eller på strandet för man orkar inget annat. Den 16 december är en helgdag här och efter det så börjar motsvarigheten till ”industrisemestern”, alla vanliga företag stänger och endast de som har något med turism eller livsmedel att göra har öppet.

Scottburgh invaderas under semesterperioden av konstiga typer från inlandet (lantisar) som beter sig annorlunda, kör annorlunda, äter mer, låter mer ja, de väger till och med mer (man ska kunna skilja på dem från de vanliga ”scottisarna” på att de generellt är just feta(?!)). Jaja, i år får inte vi uppleva spektaklet men nästa år planerar vi att stanna över julen och se om vi får till någon julstämning, men resten av livet kommer jag att spendera i Sverige (åtminstonde juletid…).

Retour au sommaire ‘ello

Måndag 6 november PlingPlong – Hello? – ‘ello, mmm, I’ma comma to … hmm because it’s broken – sorry? – m, I’ma wanting some money for the taxi – sorry I don’t have any money here. – okay klick PlingPlong – Hello? – ‘ello, the man in the BMW told me to clean your windows… – Sorry I have not ordered anything. klick Det är rätt kul med porttelefon. Men vad tror de? Och vem sjutton är ”the man in the BMW”?

Retour au sommaire Bunny shaw och pretty pants

Måndag 6 november Dagarna trillar på och snart har vi varit här i två månader, det är inte klokt. Vi lever inte på krokodil-/elefant- eller zebrakött, faktum är att det mest ”exotiska” vi sett på menyn är struts…och det är ju inte speciellt exotiskt. Maten är med andra ord generellt sett ganska lik det vi är vana vid hemifrån. Vi har prövat lite nya grönsaker som jag inte tidigare sett; Butternut är en söt squashliknande sak i päronformat modell större. Av denna gör man ett sött mos att ha till kött och fågel. Jag gillar det och jag tror att Nora kommer att göra det samma när hon får testa inom en snar framtid.

En annan grönsak är Petty Pans (som jag kallar för pretty pants) en gul mini-squash, formad som ett tefat, som man kokar och äter hel, jättegott. Durban har en stor indisk befolkning och i lördags var vi bjudna att delta när ett gäng från Rotary (jo’rå nu har vi kommit upp oss här i världen förstår ni) skulle samlas och äta den sydafrikanst-indiska specialiteten Bunny Shaw på stranden ett par kilometer härifrån. Det blåste rejält denna kväll men när jag väl fick tag på en jacka från min vanliga räddare-i-nöden, Isabel, så var det riktigt mysigt. I vilket fall som helst, Bunny shaw är en urgröpt limphalva fylld med det som man kort och gott kallar för ”curry” (eller Mutton Curry) dvs lammgryta kryddad al’a Indien. Rätten var stark, men inte starkare än att jag, som ju är en riktig mes när det gäller kryddor, kunde äta den.

Jag var dock lite rädd för hur Nora skulle reagera när rätten nådde henne ett par timmar senare. Det gick dock bra hon fyllde ett par blöjor extra dagen efter men i övrigt verkade det inte vara några konstigheter. Vi hoppas hitta en restaurang med exotisk meny i framtiden och då återkommer jag i ämnet mat. Nu ska vi ägna oss åt våra nyanlända svenska gäster i två veckor så hav förtröstan om det dröjer innan nästa episod. So long.

Retour au sommaire Hur vi får dagarna att gå

Söndag 29 oktober Undertiden Per roar sig med att jobba lever Nora och jag ett hårt hemma-liv. Vi vaknar kl 06 och säger hej då till familjeförsörjaren. Måndagar och torsdagar är det Calenetics. Nora deltar som vikt samt att hon bidrar med uppmuntrande skratt när mamma gör armhävningar över henne mot hennes ansikte. Det är Isabel som har introducerat oss till Calenetics. Calenetics innebär att man kör statiska övningar och ”tonar” musklerna, muskler som man inte visste att man hade, men som jag nu vet att jag har… Gympan görs i Metodistkyrkans regi, vi kör helt enkelt i självaste kyrksalen, prällen och han där uppe får väl säga vad de vill antar jag. Deltagarna består av allt från en övervintrad ”Jane Fonda”-typ i tajts med trosorna utanpå (?) till Betty 76 som tappert stånkar på och så Isabel, Nora och jag som mest tycker det är trevlig att träffa folk och inte bryr oss helhjärtat om tonade muskler.

Måndaglunch är det dags för veckans simpass för Nora. Vi får privatlektioner ½ timme i veckan och efter två gånger (samt träning med mamma hemma i badkaret) sparkar Nora på kommando…tror jag. Tisdagar tar vi en morgonpromenad kl 07.30 tillsammans med Isabel och några från Caleneticsgruppen. Onsdagsförmiddagen spenderar vi tillsammans med andra mammor och bebisar i mamma/bebis gruppen. Torsdagar är det Calenetics och fredagar finns utrymme för spontana utflykter. De flesta dagar tar vi också en eftermiddagspromenad med Isabel. Eftersom vi har städhjälp två gånger i veckan behöver vi inte bry oss om tvätt, disk och dammtussar vilket innebär att vi har mycket tid att slå ihjäl, en lyx som varje småbarnsförälder borde få uppleva!

Retour au sommaire Prisläget

Söndag 29 oktober Det som vi redan nu känner kommer att bli svårt att vänja sig tillbaka till när vi kommer hem är de svenska priserna. I fredags var vi till exempel ute och åt. Ett litet nätt gäng på 14 personer njöt av en god måltid med förrätt, huvudrätt, efterrätt, dryck (vin, öl och några tog även ett antal drinkar). Notan landade på 2 300 kronor och då menar jag inte per person utan för alla 14! Ja, så ser det ut. En öl kostar 7 rand i baren, ett 6 pack 33cl i affären kostar 25 spänn. Biobiljett kostar 30-40 rand (vilket vi fått information om eftersom vi av förklarliga skäl inte varit på bio senaste månaderna). Jag köpte 666 gram prima färsk oxfilé hos slaktaren nere i Scottburgh i fredags för 51 ränder. Bensinen kostar kring 7 rand litern och Sydafrikanerna sätter Amarulan i vrångstrupen när vi berättar vad det kostar i Sverige… En rand står i ca 0,985 kronor.

Vad Amarula är? Det är en Sydafrikansk likör som påminner om Baily’s men som är ganska många gånger godare (enligt undertecknad) Smaken är svår att beskriva men den smakar friskare än Baily’s. Den görs av en frukt som växer här och som bland annat älskas av elefanter. Kanske serveras det Amarula under julhelgen på Lilla Lövtorp vem vet. Jag får ju inte glömma att berätta om hur billigt det är att bli vacker och få en stunds avkoppling här…utan att göra ingrepp med kniv menar jag då (har inte kollat upp de priserna än;)). En ansiktsbehandling med de produkter jag använder hemma kostar 200 rand för 90 minuter (hemma kostar det 600 kronor)!! Helkroppsmassage 90 minuter 200 rand. Manikyr 40 minuter 70 rand, pedikyr 45 minuter 100 rand. Jag var och klippte mig, tonade håret och gjorde lite slingor till priset av 340 rand. Jag undrar hur de har råd att ta ut några löner överhuvudtaget med de priserna?

Retour au sommaire Game, set…

Måndag 23 oktober Helgen började fantastiskt i naturens tecken och slutet överträffade sig självt. I fredags morse satt jag i amningfotöljen framför fönstret med utsikt över havet. Halvdåsande med Nora ivrigt slurpande ser jag plötsligt en kaskad av vatten som bryter vattenytan en bit ut på havet. Va, vad var det? såg jag rätt? Rätar på ryggen. Ännu en kaskad bryter vattenytan och så höjer sig en mörk ryggfena över vattenytan och försvinner igen. Nya kaskader, denna gången ser jag 3 stycken nästan samtidigt. En bröstfena bryter ytan och vinkar åt mig och en till och sedan försvinner de ur mitt synfält. Havets giganter har hälsat mig välkommen till Sydafrika. Två naturens under på samma gång, ett ute till havs och ett vid mitt bröst.

Lördag morgon beger vi oss på en ny safaritur, denna gång känns det lite mer på ”riktigt” än sist, parken bebos av alla de fem stora. Vi ska till Hluhluwe Imfolozi Park ca 25 mil norrut (Hluhluwe uttalas ‘schluschlue’). Parken är 96 000 hektar stor, i norra delen, som vi ska till, finns ett vägnät medan den södra innehåller stora delar som inte kan nås med bil. Vi är 8 personer som ska möta upp tre guider som i två bilar ska ta oss med in i parken. Nora är med, för dagen iklädd safarihatt som sig bör. Man får köra i parken själv men första gången tycker vi att det känns bra att göra turen med guide.

Vi träffar guiderna vid lunchtid och packar över i deras Safarianpassade bilar (en Toyota SUV och en pickup) innan vi beger oss de sista 15 milen till parken. 1½ timme senare entrar vi grindarna vid parken och förväntningarna stiger, men vi är samtidigt medvetna om att det inte är alla gånger man ser så många djur under en tur. Okej, säger guiden i vår bil, när man letar efter djur gäller det att titta genom buskarna inte PÅ dem. Ok, säger vi och koncentrationen ökar när vi spanar längs med vägen. Nora sitter i sin stol i mitten i baksätet och suttar på sina fingrar. Vår bil åker först eftersom våran guide hittar bäst i parken. I vår bil sitter även Pers kollega, Carolina, som är en lagom entusiastisk fågelskådare med fågelböcker och kikare i högsta hugg.

Plötsligt ser jag något som bryter mönstret av buskar och träd på en kulle. Bilen bromsar in och fyra kikare riktas mot punkten. Det är en noshörning, säger guiden, en svart, mycket ovanligt faktiskt, bra jobbat. Yes, hojatar alla deltagarna och första stor-femman är avbockad. Svart noshörning har sitt huvud riktat uppåt eftersom den äter från buskar och låga träd, den är mer aggresiv än sin vita släkting. Vit noshörning har sitt huvud riktat mot backen eftersom den betar gräs, den har även längre betar än den svarta. Vi fortsätter färden längs den slingrande vägen. Plötsligt står den där två meter från vägkanten, en ensam elefanthanne med långa vackar betar. Han duschar sin kropp med vattnet från en dypöl med hjälp av sin snabel.

Vi kommer riktigt nära och jag frågar om de inte är farliga och kan anfalla? Visst kan de anfalla men man ser på den här grabben att han är lugn, säger guiden, han varnar om han tycker vi kommer för nära. Vi rullar sakta vidare, uppfyllda av det vi hittills sett, två av fem och vi har bara varit ute knappt en timme?! Då och då stannar vi och blir instruerade om diverse fågelarter, och när någon som kan är med så tycker till och med jag att det är intressant att rikta blicken mot himlen då och då, främst tittar jag dock åt sidan genom buskaget. Trafiksäkerheten får vi töja lite på denna dag eftersom det inte bara går att stanna och mata Nora var som helst. Jag får helt enkelt plocka ur henne ur stolen och mata under färden, vilket gör hela tillvaron dräglig för alla.

Guiden kör oss till ett vattenhål, man vet aldrig vad man kan hitta där säger han. Och visst där ligger tre vita noshörningar, en hona, en hanne och en liten och gottar sig i leran. Leran fungerar som avkylning mot hettan men den rengör också deras hud. När den torkar och faller av drar den med sig fästingar och andra kryp, precis som en ansiktsmask. Familjen har sällskap av ett vildsvin på behörigt avstånd. Även här kommer vi riktigt nära. Per hänger ut genom fönstret på bilen som en papparazzi med kameran i högsta hugg. Vi fortsätter, även vår guide är imponerad över turen vi haft så långt. Buskar, buskar, buskar. Som tur är är möter vi inte så många andra bilar vilket gör mycket för äktheten.

Nu och då ser vi zebror samt njala och impala (antiloper) längs med vägen och vi stannar och beundrar. Vi möter en bil som precis börjat rulla efter att ha stått still, rutorna vevas ner och den guiden meddelar oss att det ligger en lejonhona i ett träd en bit in. Efter lite spanande mot träden ser vi henne, ganska långt bort men med kikaren ser man att det är en lejoninna (lioness som det så fint heter på engelska). Nu märker man tydligt på guiden att även han är mäkta imponerad, det har jag faktist aldrig sett i den här parken tidigare, säger han. Vi studerar henne där hon ligger på en gren, plötsligt reser hon sig men bara för att lägga sig tillrätta igen. Ojojoj, hoppas hon fastnade på korten och att man ser vad det är säger vår egen papparazzi i framstätet.

Konstigt att vi inte sett en enda giraff säger Per när det börjar lida mot kväll och vi börjar närma oss vår logi. Två sekunder senar står det en rakt fram i en T-korsning, som på beställning… Den är själv (i alla fall ser det ut så) vilket är lite konstigt eftersom de lever i små flockar. Hon tittar på oss med sina vackra ögon och står lugnt kvar. En stund senare anländer vi till Hilltop där vi ska bo. Hilltop är den största anläggningen i parken och vi tror att vi ska få bo i enkla hyddor och äta en enkel kvällsmat. Men även här överträffas våra förväntningar. Vi får bo i en safari-villa som tar åtta personer i fyra dubbelrum.

Huset är fantastiskt vackert med ett tjockt tak av strå. Rummen är inredda i möbler av mörkt trä och det är öppet i nock så att man ser balkar och stråtak. I ena änden finns ett stort och mysigt samlingsrum och en dörr ut till en stor veranda som vetter mot vildmarken. Vi slår oss ner i sofforna kring den öppna spisen och analyserar dagen undertiden vår inhyrda kock fixar oss en rejäl middag. Kan man ha det bättre? På söndagsmorgonen ringer klockan 05.45 , efter en kopp kaffe avgår bilarna för en morgontur i parken innan frukost. Precis nedanför hotellet blockeras vägen av ett vildsvin som nöjt poserar för kameran. Efter en stund i en dypöl hittar vi en loj hyena som tydligen haft god jaktlycka på natten. Den är så fullproppad med mat att magen ser ut som den ska spricka. Den reser sig sakta och går ett par steg för att sedan lägga sig igen och sova.

Tyvärr blir det påtagligt att vi inte är ensamma i parken denna morgon, ett stort antal större turistbilar glider fullastade omkring även de på spaning efter de stora fem kan man anta. Denna morgon ser vi även bufflar (nummer fyra av fem) innan vi beger oss tillbaka för frukost. Vi saknar nu bara leoparden för att ha fyllt listan och jag proklamerar att jag inte tänker lämna landet förren jag sett en i det vilda.

Efter frukost, packar vi ihop våra saker och börjar resan ut ur parken. Vi tycker det är lite futtigt att bara ha sett en enda elefant (vi börjar vid det är laget bli ganska sturska) och Per vill se fler. Guiden säger att terrängen på vissa ställen tyder på att det gått fram en större flock elefanter för inte alltför länge sedan. Vi ägnar en stund åt fågelstådning. Mr Papparazzi suckar uttråkat i framsätet men när vi vittjar kameran samma kväll har han ändå fått ett antal fina bilder på en av de örnar vi såg, så helt ointresserad var han nog inte. Vi ser flera giraffer. Zebror börjar bli vardagsmat lika så Njala och Impala.

Plötsligt hojatar Per, vänta! backa! En elefant där borta på andra kullen. Vi spanar över kullarna, ingen elefant, backar lite till, fortfarande ingen elefant. Per blir osäker, äh jag såg väl fel. Vi skojar med honom, ha, du vill så gärna se elefanter att du börjat hallucinera. Så plötsligt får får jag syn på en stor grå massa långt bort på en kulle, TITTA ELEFANTER! Oj jäklar, långt där framför oss tågar en hel arme av elefanter, stora och små. De håller en hög hastighet och en medveten riktning. Vi ska försöka komma närmare säger guiden och petar i en växel. Det är bråttom för som sagt de tågar på snabbt. Carolina börjar räkna…110 stycken kommer hon fram till. I andra bilen säger de att de kom fram till 145 stycken, så någonstans där låg antalet.

Vi kör längs med vägen och tappar dem för en stund ur sikte. Nästa gång vi ser dem har de fortfarande samma riktining och vi hoppas att vägen ska svänga av så att vi kommer riktigt nära. Vi kör nu ganska snabbt för att hinna fram. Vägen svänger av precis som vi hoppats och vi ställer oss och väntar, hoppas att vi har hamnat rätt. Vi spanar men ser inte över krönet på kullen, allt är lugnt…och så plötsligt ser man ledarhonans snabel över kanten. De kommer rakt emot oss! skriker vi förtjust och nu tar även guiden fram sin videokamera. Där står vi och ser när 100-någonting elefanter går rakt framför vår bil. Jag ryser när jag skriver detta för det var RIKTIGT mäktigt. Elefanterna fortsätter att komma, stora och små i en aldrig sinande ström.

Vi var först på plats men bakom oss samlas nu andra fordon. En turist i en vit toyota tränger sig före oss och Per ryter ilsket; J*la turist! En av de yngre elefanthannarna blir också sur och gör ett utfall mot denna bil, synd att han inte välte den, mumlar Per. Jag håller upp Nora så att även hon ska få se denna parad, hon tittar på dem kort men tycker sedan att hennes egna tår är långt mer intressanta. Sist i ledet kommer en gigantisk hanne och så ser vi hur deras stora bakar gungar bort in i buskaget. Ibland får man nypa sig när verkligenheten överträffar drömmen.

Vi lämnar parken utan att ha sett vår leopard men ändå med våra förväntningar långt mer än uppfyllda. Vi vittjar kameran senare samma kväll och visst kom hon med, lejoninnan i trädet.

Retour au sommaire Another shitty day in South Africa

Lördag 14 oktober Det är ett hårt liv.

Retour au sommaire Anita och Televinken packa väskorna och kom

Lördag 14 oktober Ja, här i Sydafrika har verkligen två trafikgurus en del att göra. Vart man än kör om det är ljust eller mörkt, om det är motorväg eller landsväg spelar ingen roll, överallt knatas det. Och visst, har man inget annat färdmedel än benen så är det svårt att göra annat för att ta sig fram. På motorvägen (laglig hastighet 120 km/tim) gick 5 svarta killar i 7-10 års åldern häromdagen helt själva längs med vägen. Rätt vad det är korsar de gatan när de anser att det är en lucka i trafiken, en sådan gång kan det gå hur som helst. Som ni säkert gissat så stryker det med en hel del folk i trafiken varje år här.

Tydligen har det gjorts en undersökning där man fastställt att de svarta generellt har dålig rumsuppfattning vilket beror på att de när de är små bärs runt på sina mödrars ryggar mesta tiden. De får alltså inte krypa omkring och upptäcka världen på egen hand vilket gör att deras rumsuppfattning inte utvecklas. Detta innebär att de har svårt att avgöra avstånd till eller hastighet på t ex en bil vilket i sin tur gör en promenad på motorvägen riktigt riskabel. Reflexer är ett okänt begrepp och de faktum att deras hy är svart som natten gör att de är riktigt kamouflerade efter mörkrets inbrott. Det gäller att hålla bilen från vägrenen annars finns det stor risk att man har ihjäl någon stackare. Skulle olyckan vara framme så ”får” man inte heller stanna på grund av brottsligheten, man ska helt enkelt ringa en ambulans och köra vidare – vilket medmänskligt samhälle, eller hur?

Äger man en pickup, eller en bukki, som de kallas här kan man alltid ge ett gäng skjuts, det tycks vara helt ok att stå på flaket bakom hytten i 120 blås. Om man behöver köra grejor på sitt flak och inte har något spännband att spänna om sin last så kan man alltid lägga en kollega på toppen som får agera fasthållare. I övrigt tycker vi inte att trafiken är så knepig, jo förresten, taxichaufförerna agerar som om de äger vägen (vilket väl i och för sig inte är ovanligt när det gäller just taxichaffisar). De kör bussar med laglig plats för 9 personer, i realiteten knökar man in minst det dubbla och sedan går det undan mellan destinationerna.

Vi råkade köra 80 på en 100-väg en kväll efter mörkrets inbrott. Bakom oss låg en taxi och bländade med helljuset för att vi skulle öka hastigheten. Vi lät honom köra om och då gjorde han samma sak på framförvarande bil, chauffören i denna bil (som var en a Pers kollegor) blev så bländad att han för en stund hamnade i mötande fil, som tur var kom det ingen från det hållet just då… Vill man åka med en sådan här taxi (vilket INTE rekommenderas om man är vit) så signalerar man med fingrarna vilken destination man ska till och även ”det fula” fingret används. Så om någon räcker fingret åt dig vid sidan om vägen så behöver det inte betyda att denne muckar med dig utan endast att man vill åka till någon specifik destination. Men man kan, för att komplicera det hela, även använda fingret i muckningssyfte så det gäller att man sätter sig in i detta fingerspråk innan man ger sig ut och viftar.

Retour au sommaire Game

Söndag 8 oktober Idag har gjort vårt första besök på en Game Reserv (Safaripark). Ca 1 timmes bilfärd härifrån ligger Lake Eland som skulle vara en ganska liten park, enkel att ta sig runt, bra tyckte vi, vi gör en söndagsutflykt och så kör vi runt i egen bil. Sista biten på vägen dit vindlade vi ner för en smal (dock inte uppseendeväckande smal), asfalterad väg genom en djungelliknande skog. På flera ställen såg vi vattenfall som ringlade nerför sluttningarna på ena sidan vägen och på den andra sidan stupade klipporna högt ovan för oss, riktigt häftig väg. Så kom vi fram och fick då reda på att det hade regnat hårt och mycket och att man inte rekommenderade oss att köra med egen bil (försäljningstrick?) utan att vi istället skulle följa med på en tur i en öppen safaribil, ok, 40 kr per vuxen kunde det ju vara värt. I med Nora i selen på mammas mage, dagen till ära framåtvänd (enligt alla messerschmitts ska man inte vända barnen framåt i selen förrän efter 6 månaders ålder eftersom de lätt får ”för mycket intryck” av att sitta framåt, men när man sitter ner är det svårt att ha henne annat än framåt så vi tog risken, här skulle ”intryckas”, klart ungen ska få se exotiska djur!). Och så upp i bilen och iväg tillsammans med fem andra turister.

Banan visade sig vara väl snitslad, det var ingen risk att man kom vilse. Vägen var på några ställen riktigt blöt och det är tveksamt att vi tagit oss fram där med Almeran så det var bra att vi tog det säkra före det osäkra och anslöt oss till turen. Nora somnade efter 5 minuter…hon missade giraffer (världens coolaste djur enligt undertecknad), eland (största Antilop-varianten), zebra och gnu och ett gäng mindre antiloper, hon fick inte ett enda intryck stackarn. Vi gjorde ett stopp för att se (och ev. gå) en 80 meter lång hängbro över en djup ravin till ett ”örnnäste”. Nora och jag nöjde oss med att känna på första plankan sedan bestämde vi att det var dags för en välförtjänt mjölkpaus. Per tog sig över bron, och tillbaka tack och lov. Ja, så har vi alltså klarat av vår första Game Reserv, en riktig nybörjarpark, men någonstans ska man ju börja.

Retour au sommaire Välkommen till Raymond

Söndag 8 oktober Här är en liten tour av huset vi bor i. Jag vill varna den pedante: filmen innehåller starka scener, sängen är obäddad.

Retour au sommaire First blood…

Fredag 6 oktober I onsdags hände det som helst inte ska hända alls, speciellt inte om man är ny i ett främmande land; olyckan var framme. Jag skulle laga middag, Per stod på verandan och pratade i telefon och Nora satt i sin bumbo-stol på köksbänken och tittade på sin mors kok-konst. Då gör jag något som jag självklart vet att man inte ska göra! Jag ska ta ut en kärna ur en avocado och istället för att gräva ur den med en sked försöker jag spetsa den med den nyinköpta skalkniven för att sedan sprätta bort den. Jag tar i för kung och fosterland, kärnan sitter dock så löst som den gör i en mogen avocado, och sprätter iväg längs med diskbänken. Kniven fortsätter genom den mjuka avocadon och vidare genom min hand… Jag ser hur den, helt overkligt, glider igenom handen och hur spetsen tittar ut på andra sidan och skriker förstås i högan sky; Shit, PER!!! En nanosekunds paus senare skriker jag; Jag har skurit mig rejält! Samtidigt som jag ser hur blodet forsar ner för vänsterhanden. Under nanosekunds-pausen hinner Per tänka; Shit hon har tappat Nora i stengolvet, det är kört! Han skriker i sin tur i örat på den han pratar med; Vad har du gjort??? Slänger på luren och rusar in i köket. Nora skriker nu även hon i högansky för, så klart, blir även hon rädd av de upprörda skriken. Jag får tag i en kökshanduk och virar den runt handen och sätter mig på knä på köksgolvet eftersom svimningsrisken är hög när det gäller mig och blod. Per ringe upp Isabel och jag får förklara vad som hänt. Isabel säger att hon ska ringa en privat doktor i Scottburgh och att hon sedan kör direkt. 5 min senare är hon här, jag sätter mig i bilen med mitt blodiga handdukspaket och vi lämnar en smått chockad Per med en skrikande Nora.

5 min senare är vi på parkeringen till en privat klinik, doktorn, en kvnna, har glömt nycklarna (!?!), så vi blir sittande några minuter undertiden de levereras. Så får jag komma in och lägga mig. Doktorn tar av bandaget och tycker att jag ”gjort ett bra jobb”, hon konstaterar att jag inte träffat några senor men att ett gäng nerver förmodligen har gått av. Fram med sårtvätt, lokalbedövning, nål och tråd och 15 minuter senare har jag 4 stygn inne i handen och 3 på ovansidan samt en stelkrampsspruta i andra armen. Jag bannar mig själv för att jag varit så klantig.

Förutom att pekfingret och långfingret på vänsterhanden ”sover” och att stygnen och såret gör lite ont så mår jag dock bra (detta var ju trots allt ingenting mot att föda barn…) och jag kan sköta Nora utan problem. På tisdag ska stygnen bort. Gissa vad det kostar att ringa ut en privatläkare på detta sätt? Hela 340 Rand. Nu får jag tillfälle testa om reseförsäkringen fungerar. Jag undrar vad vi gjort om inte Isabel hade ringt sin kontakt? Då hade vi förmodligen fått packa in stackars skrikande Nora i bilen och kört till ”det pålitliga” sjukhuset 3 mil bort och sitta i ett fullt väntrum och vänta.

Det finns ett sjukhus i Scottburgh men vi har blivit avrådda från att besöka de eftersom det degraderat rejält de senaste åren. Det sägs att risken är stor att man kommer därifrån med fler sjukdomar än man hade när man kom dit… Jag undrar hur det hela hade artat sig om jag varit en oförsäkrad, svart kvinna från någon av förorterna?

Retour au sommaire Surf, braj och shopping

Lördag den 30 september Vi trivs bättre och bättre för var dag som går. Internet-uppkopplingen och TV-kortet till dekodern är för tillfället vårt största brydderi (veckans I-lands problem eller hur?). Just nu försöker jag, samtidig som jag skriver detta offline, surfa och kolla mailen online, hastigheten växlar mellan 5 kbps och 0.1 kbps och när jag väl fått upp listan med mail och så kan jag läsa ca ett mail innan jag får 0.0 kbps och får vänta innan det lossnar och ”drar iväg” i hissnande tempo igen…man blir galen. Så alla ni som försöker kommunicera med mig eller Per via mail, hav tålamod…det försöker vi att ha, endera dagen kanske det kommer ett svar.

I dag har vi varit och shoppat oss en grill, ett måste i den här delen av världen nu när sommaren är på väg här nere (och hur är vädret därhemma då?!?!:)). Vi inhandlade också ett trädgårdsbord så snart kan vi sätta igång och braja här i trädgården. Dra nu inte för snabba slutsatser, i Sydafrika heter grillfest ”Braai” och uttalas braaj. Som om ni bli bjudna på en braj innebär det inte att ni ska dra ner på Plattan och köpa lite ”goa-grejor” att ta med utan helt enkelt att ni ska komma och grilla och förhoppningsvis så är det enda ni blir höga av stämningen på partyt. Ikväll har vi också varit på vår första Sydafrikanska braai. Våra grannar Nicki och Gordon bjöd in oss till sig. De är i samma ålder som oss och har en son på 3½ år som heter Colby. Ditbjudna var också Nickis systrar med familjer. En riktigt trevlig kväll. Sydafrikaner är väldigt trevliga och det börjar kännas som att de är genuint trevliga. Till skillnad från amerikanare så verkar det t ex som att man verkligen menar att man kommer att bjuda in en till en grillfest om man säger så. När en amerikan säger något sådant är min erfarenhet att det kan dröja lääääänge innan själva inbjudan kommer, jag väntar fortfarande på ett par stycken så här 13 år senare…

Ett exempel på Sydafrikansk godhet är att idag ringde Isabel, tidigare vår kontaktfamilj på plats som jag nu brukar ut och promenera med då och då, från Durban och undrade ifall vi var på gång att storhandla bord etc, vilket jag nämnt att vi skulle behöva. De var nämligen i Durban, hon och hennes man, med sin pickup och kunde hjälpa oss att frakta hem våra varor. Hur snällt är inte det på en skala??? Vi hade aldrig lyckats få in bord och grill i vår lilla Almera…helt fantastiskt! Nora då, hur går det för henne? Den stolta modern kan meddela att hon är alltmer underbar för varje dag som går. Glad och go och sover bra på nätterna.

I går kväll var vi på en fest med övriga Sverige-deligationen och Nora somnade i bilen på vägen dit (18.45) och vaknade när vi skulle åka hem (23.00), somnade sedan när hon fått sig en nattslurk när vi kom hem. På onsdag börjar vår mamma/bebis grupp igen, det ska bli jättetrevligt att delta och att lära oss en massa nya stimulerande lekar och bus. Hon har fått en ”Bambo”-stol, som ni ser på senaste kortet på Nora-sidan. Den ser ut som en potta, men hon sitter inte på den utan i den. I den sitter hon upprätt och är mer ”med” än vad hon är i bilbarnstolen (som vi använde tidigare) eller om hon ligger på golvet, hon verkar gillar det och sitter som en liten prydnad på bordet när vi äter. Poolen är förövrigt rengjord och kristallklar. Uteplatsen i övrigt håller jag på att få ordning på, den var ej ogräsrensad och sopad det senaste årtiondet. Nu är det bara att ni bokar era biljetter, för vi börjar så smått komma iordning!

Retour au sommaire Drakensberg mountain ”Sani Pass” och Milkshake

Måndag den 25 september I går kväll återvände vi efter en minisemester på två dagar till Drakensberg Mountain. Berget ligger i norra delen av Kwazulu-Natal, som är det ”landskap” vi bor i. I lördags tog vi dagen på oss att ta oss dit och besökte på vägen ett vattenfall som var ganska häftigt. Vi inhandlade två stolar i ett suvenirstånd bredvid fallen. Vi brukar aldrig handla suvenirer men dessa stolar hade något extra, bland annat en häftig konstruktion. Vi prutade ner priset från R360 till R300 (1 Rand är något mindre än en krona). Så framåt kvällning anlände vi till Taylor’s Guesthouse där vi bokat varsin säng. Väggarna mellan gav inte minsta ljudisolering konstaterade vi snabbt och jag hoppades att Nora skulle ha en lugn natt (vilken hon iofs alltid har). Berget ligger ca 20 mil från Scottburgh och temperaturskillnaden nattetid är drasisk, sängarna hade värmedyna i madrassen men rummet i sig hade ingen värme. Det blev en kall natt men jag sov ändå hyfsat. Nora vaknade vid 06 och passade då på att väcka även övriga övernattande med några goa morgonvrål…

Så var det dags för utflykt. Vi hade bokat en tur till Sani Pass som är enda vägen över berget och in i kungadömet Lesotho, en egen stat helt omgärdat av Sydafrika. Vårt sällskap på 5 person fick en egen bil, en fyrhjulsdriven Toyota, som kördes av vår guide, Wolsin. Så började färden längs det som från början var en åsnestig över berget för transport av varor. 1950 breddades vägen så att två hästar, med packning, kunde mötas men efter det har inte så mycket hänt. Det blev en skakig tur på den smala vägen som ringlade i cerpentiner upp för berget. Höjdskillnaden var 1000 meter på de 8 km vi åkte. Jag fick hålla i Noras huvud där hon satt i bilbarnstolen så att det inte skulle fara hit och dit. Hon verkade dock inte lida av skakandet utan fann det mest rogivande, hon sov mesta tiden av vägen (ca 3 timmar enkel resa till toppen).

På toppen besökte vi först Afrikas högst belägna pub på 2873 m höjd där vi åt lunch (Nora serverades milkshake denna dag;)). Efter lunchen åkte vi 5 km in i Lesotho och fick se hur en familj bodde där. I en enkel, rund hydda på ca 5 m i diameter fick vi smaka på hembryggt öl (blä) och nybakat bröd (grymt gott) samt höra mer om livet i byn. Det kändes trots allt ganska äkta och inte tillrättalagt för turismen. Familjerna lever på att sälja livsmedel och skydd för natten till förbipasserande och på den ull som deras får ger. Så bar det av ner för berget igen, nu hade Wolsin hemlängtan så när vi tagit oss förbi de värsta och brantaste snirklingarna körde han inte lika försiktigt längre och vi var nere på 1½ timme med hälsan i behåll. Det var rikyigt skönt att komma ut på plan asfalt igen.

Retour au sommaire Larmet går…

Måndag den 25 september Fredag kväll, Per och jag hade precis dragit igång larmet för att gå och lägga oss. När man sover har man larmet på i alla ”zoner” utom sovrummet och toaletten. Plötsligt pep det till i den lilla dosan som sitter i sovrummet. Jag kollade på displayen och där stod det ”Larm in Zone 7″.På lappen bredvid larmdosan kunde jag läsa att Zon 7 var glasdörren mellan verandan och vardagrummet. Pulsen gick upp i ca 500 slag per minut. Jag tog på mig uppdraget att kolla vad som hänt (Per låg i sängen med en sovande Nora)… Jag smög genom den mörka hallen, just då ringde det. Jag svarade.

”Hej, det är från larmcentralen jag ser att det larmar hos er, är allt som det ska?” ”Vet inte jag har inte hunnit kolla än” ”Gå och kolla så väntar jag här” ”Ok” …tassade vidare ut i vardagsrummet och lät det vara släckt samtidigt som jag tände på verandan…den var tom..hjärtat bultade så jag trodde det skulle hoppa ur kroppen. Tillbaka till telefonen; ”Nej, jag ser inget” ”Ok om det händer igen så skickar jag en bil” ”Ok, det känns lite läskigt..” ”Händer det något mer så tryck på panik-knappen” ”Ok, tack och hej” Panik-knappen sitter på dosan i sovrummet, den har en polisbricka under sig, trycker man på den kommer det förmodligen ett helt gäng med tuffa grabbar i skottsäkravästar. Jag återvände till sovrummet, satte på larmet och gick och lade mig. Det tog en bra stund innan hjärtat var nere i normalt antal slag, men det hände i alla fall inget mer denna natt. Känns i och för sig skönt att veta att det funkar, det finns någon som har koll på vårt hus när vi sover.

Retour au sommaire Huset

Onsdag den 20 september Er som vill se bilder på vårt lyxhus måste jag tyvärr göra besvikna. Första intrycket var att det var ett okej hus vi hade fått tag på, vi visste ju inget om den Sydafrikanska standarden. Tyvärr, har vi insett att flera av de andra projektmedlemmarna har lyckats få tag på värsta palatsen med vita väggar och blanka, vit-klinkrade golv och vackra mörka möbler. I vårt hus är det bruna burriga tegel-väggar (ja inomhus !?!), mörkt tegelfärgat golv och mörka möbler vilket gör hela intrycket ganska burrigt…men men vad är väl en bal på… Nu är det nog snarare så att kollegorna haft tur snarare än att vi har haft otur, för generellt är nog standarden som vi har det inte som de har det. Men utsikten från fönstret framför vilket jag parkerat min amningsstol är helt ok.

Retour au sommaire ”Thank God” for Internet och bilen

Onsdag den 20 september Det är otroligt stor skillnad att vara långt hemifrån efter Internets och epostens introduktion. När jag var i USA 1993-94 fanns det bara telefon och snigelpost. När någon kom och hälsade på från hemlandet kastade man sig över den flera dagar gamla Expressen och lusläste. Idag kan jag hänga med i valvaka, lyssna på radio (hade vi haft bättre uppkoppling hade jag kunnat följa Idol2006:)…), prata över IP-telefon, chatta med kompisar i realtid och maila med alla (men det är klart inget slår att få ett pappersbrev någon gång då och då) och detta gör stor skillnad vad det gäller hemlängtan. Jag tror faktiskt inte att jag riktigt fattat att jag är i Sydafrika ännu för jag har ju alla er ”med” mig här i burken…

Idag har jag lyckats deala till mig att få ha bilen, det kostade en sovmorgon men det var det värt. I denna härliga uppfinning körde jag tillsammans med Nora 3 mil till en förort till Durban (som heter Amamsitoti…typ, vi säger Toti) där hade jag via en annons vid den lokala supermarketen (Pick & Pay, eller Put & Take som jag brukar kalla den) hittat en annons om en ”Moms & Babies workshop” på onsdagsmornar kl 09. Jag anmälde mitt intresse igår kväll och idag satt jag där nedsjunken i en saccosäck med Nora på en filt framför mig och sjöng små söta sånger och försökte få Nora att förstå hur man gör när man sätter sig upp, hur olika typer av papper känns och och låter när de prasslar, samt att det inte är farligt att bli överrullad på mage av en något oerfaren mamma.

Med på kursen var fyra andra mammor med barn under 6 månader och det kändes jättetrevligt att träffa likasinnade. Dock så konstaterade vi att i Scottburgh är medelåldern hög, de flesta som bor här kommer ihåg tiden när dinosaurierna regerade på ”gatorna”, så tyvärr kan jag nog inte räkna med att hitta så många unga mammor att umgås med lokalt, men lyckas jag bara köpa en bil så ordnar det nog sig ändå.

Köra bil på fel sida vägen går bra, det är i korsningar och i rondeller man får tänka till. Att titta åt rätt håll (alltså höger-vänster-höger) lärde jag mig snabbt efter att nästan ha kört ut framför en bil första kvällen jag var ute, det var en läskig upplevelse. Nora är inte jätteförtjust i att sitta bak men tajmar man utflykterna så att blöja är bytt, magen full, och att det är dags att sova så går det ganska bra, gör man det inte så har man en siren i baksätet som gör färden lite mera stressad än vad som är hälsosamt. De första intrycken Måndag den 18 september, första intrycken. Same, same but different. Efter fem dagar i landet känns det konstigt att vi är där vi är, mycket är så likt, men ändå så olikt. I livsmedelsaffären kan man hitta precis samma saker som man gör hemma.

Modet i affärerna är väldigt västerländskt och likt det man är van vid. Gatorna är asfalterade. Golfbanan fylld med medelålders män och kvinnor. De vitas engelska skiljer sig inte från det man är van vid. Indisk engelska är komisk och svåruppfattad. Sydafrikaner älskar att shoppa, i lördags var Per och jag i ett shoppingcenter som var 10 ggr så stort som Skärholmen, Kista eller Nordstan (Göteborg), vi var så trötta när vi kom därifrån att vi somnade kl 21.30. På tal om att gå och lägga sig, i Sydafrika går man och lägger sig tidigt. Det blir mörkt kl 18 och efter mörkrets inbrott är det otryggt att vara ute så då kryper alla in i sina bon. Däremot är man uppe tidigt på mornarna, affärerna öppnar redan 8.30.

Jag haft svårt att ta till mig säkerhetstänket. Muren och porten framför huset samt larmet i huset, som man ska ha på när man lämnar huset men också nattetid när man sover (!?), skrämmer mer än det lugnar för tillfället. Man känner sig lite instängd bakom muren men ifredags tog jag mod till mig och sprängde barriären. Jag tog bilen (för det regnade) till en granne ca 500m bort och blev inte rånad på varken bil eller annat under denna utflykt… Det sägs att det är säkert att gå en promenad i bostadsområdet så när vädert blir bättre ska vi ge oss ut, utan bilen som skyddande hölje, Nora och jag. Man får väl inte göra en för stor sak av det hela antar jag utan använda sitt sunda förnuft. Idag har jag för första gången en städerska på besök, hon städar och jag surfar (när Nora nu sover)…känns liiiite konstigt… Tjejen är svart och heter Gabriel hon är 23 år gammal och har två barn 4 och 1 ½ år. Hon tar 50 kr per dag (!) för sitt jobb men ska även ha 10 kr till bussresan. Jag hoppas att jag kan få kontakt med henne i framtiden (hon pratar bra engelska) och får höra mer om hennes liv och kultur.

Det vi har märkt hittills är att Sydafrika är otroligt segregerat, här ligger Svedala i lä med hästlängder! Svarta bor på landsbygden för sig och gör grovarbete åt de vita i stan. Indier bodde tidigare i Durbans förorter men har nu kommit upp sig ekonomiskt och börjat köpa upp fastigheter även på andra ställen som Scottburgh (till de vitas förtret). De engelsk-vita bor i sina bostadsområden och de holländska-vita i sina. Det verkar inte som man generellt umgås mellan dessa kretsar utan mest irriterar sig på varandras kulturer. De engelsk-vita som vi träffat hittills anser sig inte vara rasister (det är det väl iofs aldrig någon som anser sig vara…), de har helt enkelt vuxit upp med den åtskildhet som varit norm innan 1994 under apartheideran och dessa ränder kommer inte att gå ut på ett bra tag. Nu kvoteras svarta och indier in i offentlig verksamhet (oberoende av utbildning och erfarenhet) vilket förstås skapar skismer mellan raser då de välutbildade vita inte får jobben, detta blir ytterligare en grogrund för rasism.

Sydafrika har många svåra år framför sig, så mycket har jag förstått. Kvinnorna i detta land (oberoende av ras) är otroligt barnkära och alla kommer fram och ska gulla med Nora. Första gången Nora träffade grannens ”maid”, Dolly, skrek hon i högan sky, hon hade ju aldrig sett en svart tidigare. Nu är hon bara reserverad, jag hoppas hon tinar. Kort beskrivning av min jobbsituation (nu är det Per vid tangentbordet) kaos! Internetuppkopplingen som man numera är extremt beroende av suger fett som undomarna säger (eller sade, finns säkert modernare uttryck nuförtiden…), den organisation som ska va till vår hjälp (vår samarbetspartner) suger energi i stället för att stötta som tänkt, vi ÅF:are får hålla till godo med fallfärdiga baracker och pinnstolar. Jag jobbar just nu 10-12 timmar om dagen. Jobbet är i grunden dock kul och det finns höjdpunkter som tex när en apa snodde äpplen bakom ryggen på oss inne i baracken….

Retour au sommaire Hello Africa!

Torsdag den 14 september, resa och ankomst. Tack Nora för trevligt ressällskap! Det fanns så mycket intressant att titta på och flygmotorernas brummande hade härligt en sövande effekt. Att sitta hela natten och sova i bilbarnstolen var inget problem, bara två amningar behövdes sedan sovs och sovs och sovs det mellan 21.30 och 06.00 (om ändå mamma hade varit smart att göra likadant…). När vi satte oss på planet i Frankfurt för att göra den 10 timmar och 20 minuter långa resan till Johannesburg gick det plötsligt upp för mig att det var lååååångt bort vi skulle, att nu var det inte bara snack längre utan verklighet. Ett par tårar trillade ner för min kind men Per tröstade och när vi nådde Johannesburg hade tårarna bytts mot förväntan.

I Johannesburg ställde vi oss på sedvanligt sätt i den gigantiska passkontrollskön för att invänta vår tur. Efter en stund kom en man fram och bad oss följa med. Han visade oss till en betydligt kortare kö där det redan fanns ett gäng på ca sex gamlingar i rullstol. Jippi, vi fick gå förbi alla! Nu kommer det att gå snabbt… Gissa vilka som var kvar till sist i den ekande hallen? Det visade sig att vi skulle lämna våra pass till mannen som visat oss denna kö och att han sedan ställde sig i en kö tillsammans med andra pass-lämnar-killar som i sin tur hade tagit hand om varsitt av gamlingarnas pass. De köade på så sätt åt oss samtidigt som vi stod i någon form av hop och tittade på… En efter en rullades gamlingarna in i landet medan familjen Sjöbom/Hansson stod kvar och väntade. Vi såg att den kö vi stått i från början tickade på och snart var den tömd, men familjen Sjöbom/Hansson väntade tappert på att sin ”pass-lämnare” skulle ta sig fram i kön och uträtta sitt ärende. Till slut kom han fram, bingo! Passkontrollanten klistrade då i en lapp på ett felaktigt sätt och ytterligare en över-passkontrollant var tvungen att komma och med stor möda ta bort märket…

Tillslut kom vi dock in i landet efter att ha iaktagit denna administration, här finns mycket att hämta för gen gode Persson vad det gäller sysselsättningsproblematik;)! Till Durban var det sedan inga problem och hyrbilen gick smidigt att hämta och allt bagage gick på något mirakulöst sätt in i den lilla Nissan Almeran. Nora hamnade nästan i förarsätet men jag insåg mitt misstag och satte henne istället på rätt (fel) sida utan att tänka på att där satt en airbag. Detta ledde till att vi fick stanna på rampen till motorvägsavfarten och förpassa den lilla till baksätet där hon nöjd somnade in.

Så bar det av de fem milen till Scottburgh. Per körde vant (om än lite vingligt) bilen på vänster sida av motorvägen. Vi åkte förbi ett antal mindre byar med hyddliknande hus byggda i lera och såg en hel del svarta kvinnor som sålde färsk frukt längs med vägen, undra om folk vågar stanna och handla? Vi passerade också en större stad med vanliga höghus. Så kom vi fram till Scottburgh och Per letade oss fram till mäklaren för att hämta nyckeln till vårt hus.

Mäklaren, årets hästhandlare 2006, följde med oss till huset och visade hur fantastiskt de hade städat och plockat undan inför vår ankomst…och visst var det fint men han håsade upp det ett par extra pinnhål. Huset har, enligt Sydafrikanska mått mätt, hög standard och visst är det fint (men det är inte Lilla Lövtorp). Tre sovrum, vardagsrum, kontor/bar (!), kök, grovkök och matrum. I köket finns ingen vask utan den finns i det intilliggande lilla skrymslet som vi kan kalla grovköket. Där finns också, diskmaskin, tvättmaskin och torktumlare. I kontoret har jag ställt en amingsstol så att jag kan sitta och titta på vågorna som rullar in mot stranden 200 m längre bort:).

Någon har dock lyckats lägga en järnväg mellan mig och stranden så bilden störs då och då av gods- och pendeltåg som rullar förbi. Om vi har sängmärket ”Hästens” i Sverige så kör de här i Sydafrika med ”Sköldpaddans”, det är som att ligga på en spånskiva som man lagt ett lakan om. Mer om huset och livet i Sydafrka en annan dag när vi bott in oss lite mer. Väder: ca 20 grader (ska skaffa en termometer), blåsigt, mulet och regn (!?!)

Retour au sommaire I september börjar äventyret…!

Tisdag den 5 September, 7 dagar kvar… Känslorna är många inför avfärden den 12/9. Alla frågar om vi har packat och för varje gång frågan ställs så blir jag mer och mer nervös/stressad…det är ju faktiskt inte så långt kvar… Borde jag ha väskorna packade ståendes i hallen redo att grabba i farten påväg till flygplatsen? Eller är det normalt att nästan inte ha packat något inför en bortavistelse på 1½ år? Jag lugnar mig med att jag mentalt håller på att packa, precis som jag har rest till Sydafrika, mentalt, hundratals gånger de senaste månaderna. Jag har börjat lägga fram saker som kan vara bra att ha när man ska vara borta, men har i samband med det insett att vi egentligen inte använder så otroligt mycket saker i vardagen. Vad har man alla grejor till? Kläder till exempel, lade fram alla kläder som jag kan tänka mig att använda och lämnade kvar det som jag 1. inte kan tänka mig att använda, 2. sånt som min nyvunna mammakropp inte bär upp och 3. sådant som är vinterbetonat. När jag gjort denna rensning insåg jag att utav kläderna i sådant-som-går-att-använda-högen så är det ca en tredjedel som jag verkligen använder, så jag kan nog rensa lite till innan högen hamnar i resväskan.

Nora verkar än så länge omedveten om vad som håller på att hända. Hon är nöjd över att farmor anlänt så att hon har någon mer att charma om dagarna, men hon förstår inte att vi ska lämna farmor för en tid inom några dagar för vårt livs äventyr. Kanske kommer hon inom kort att känna av att det är något på gång, att mammas resfeber eskalerar och att pappa blir allt mer stressad över ankomsten till projekt-verkligheten i ett främmande land. Det är ju så de fungerar de små liven har jag läst i någon av de många föräldra-böcker jag plöjt i jakten på den ultimata metoden för att få intelligenta, lugna, självsäkra, humoristiska, ödmjuka avkommor. Barn sägs spegla den sinnestämming som råder i den familj de tillhör. Vi får väl se vad vår lilla spegel visar för bild de närmaste dagarna och den första tiden i sitt nya ”hemland”.

Lämna en kommentar